Berätta om din senaste produktion – SVT-serien “Taeliga” som handlar om familjeliv i Södertälje, en generation som vill ha en chans till ett bättre liv, en chans att komma ur kriminalitet. Du spelar rollen som Lucia, mamma och fru i en av familjerna som dras in i kriminalitet. Vad tilltalade dig med att göra denna roll? Kan du berätta om den känslomässiga förberedelsen inför att spela mamma till Gabriel (John Hanna)

Det är ett oerhört välskrivet manus Jens Östberg där jag får möjlighet att gestalta en stark och utmanande roll! En Mor som kämpar för sina barns överlevnad! Renare kamp finns inte. Lucia, som de flesta andra kvinnor, lutar sig mot sin inre styrka när krisen drabbar hennes familj. Hon mobiliserar all sin kraft för att kunna fortsätta skapa en trygg vardag för sina barn. Hon drabbas så obeskrivligt hårt, förlorar allt hon har över en natt. Och ändå finns det inte en sekund av tvekan i henne om vad som är viktigast. Allt som betyder något är att rädda sina barns framtid och hålla ihop sin familj. Såklart är hon sönder och samman inuti, men under vreden och sorgen är kärleken till barnen den starkaste drivkraften.

Jag är så tacksam över att det här tillfället och rollerbjudandet, kom i ett skede i livet, där jag själv har hunnit bli mamma. Även om det hör till yrket att gestalta det okända, och även om jag såklart hade kunnat gestalta en mamma utan att själv ha fött barn, så är det ändå en livserfarenhet som har öppnat upp djup inom mig på ett sätt jag aldrig kunde föreställa eller gestalta, utan den faktiska fysiska upplevelsen i min kropp.

Är det ont om starka kvinnliga karaktärer inom svensk film? Varför tror du att det är så isf?

Hahaha, lite retorisk fråga… Ja, naturligtvis. Vet du, redan när jag gick på scenskolan -99 pågick samtal och diskussioner kring detta med studenterna på både Filmhögskolan och DI. Då sas det ”Män skriver för män och kvinnor skriver för män”. Förändring är på gång, men helvete vad långsamt det går…

Tycker du att typecasting för kvinnor över en viss ålder/kvinnor från minoritetsbakgrunder är en utmaning i svenska produktioner?

Ja… jag läste en statistik sammanställd av Wift att medelåldern på kvinnliga huvudroller är 31 år… i det framgick inte information om etnicitet, men vi ser ju vad vi ser på duk och skärm.

Jag tänker att just typecasting, där det specifikt söks efter tex en kvinna 60 + med utländskt pådrag, kan eventuellt upplevas som en utmaning för branschen, eftersom det finns relativt få som fortfarande är aktiva skådespelare. Och det har väl sin förklaring i att de kreativa rummen samt utbildningarna länge var rätt otillgängliga för andra kroppar än vita. Å andra sidan är det samtidigt högst märkligt att rollsättare och producenter inte kastar sig över de få som trots allt existerar…

Hur kan vi ändra på det?

Främsta ansvaret för att bryta en rådande norm ligger hos beslutfattarna. Det är producenterna och kanalerna som avgör. Sen har ju rollsättarna en jätteviktig plattform, där de presenterar ett urval för beslutsfattarna, så självklart kan de påverka hur snabbt vi kan få till en förändring. Och första steget är kanske att bredda sin blick och göra sig själva uppmärksamma på att de är färgade av den rådande normen, vilket i många fall kan innebära att ens egna tankestrukturer och ens ”vanliga” rutin bidrar till att man tar fram urval inom den redan existerande normen.

På senare tid har jag dock upplevt att allt fler castare/rollsättare har tagit till sig verkligheten som den faktiskt ser ut och därmed varit djärvare och mycket mer representativ i sina urval. Dock strandar mycket fortfarande lite längre upp, hos kanaler och producenter. Där är synen fortfarande alltför förlegad, ledande roller med namn som Fredrik och Anna erbjuds vita kroppar och roller med namn som Leyla och Ahmed erbjuds oss…
Idag börjar det ju även bli vanligare med agenturer i Sverige. Efter 20 år i branschen utan agentur, inledde jag för en tid sedan samarbete med Schultzberg Agency och Commercial Actors. Jag tycker de har en inkluderande bred representation, både vad gäller påbrå, ålder och kön, och att tillhöra ett stall som representerar bredden är viktigt för mig. Jag vill att man ser till mina kvalitéer som skådespelare i första hand, snarare än vilket ursprung jag har.

Ett annat fenomen som också börjar växa fram i Sverige är skådespelarcoaching. Vad tänker du om det?

Super! Och inte en dag försent. Inför inspelningarna med Taelgia tog jag kontakt med en av de främsta coacher vi har i Sverige, Elisabet Sevholt – för övrigt den enda ackrediterade i Sverige inom Chubbuck-metoden. Utan förberedelsearbetet med Elisabet hade jag fått det väldigt tufft på set. Till skillnad från teatern där det konstant pågår ett tätt och fördjupande samarbete mellan regissör och skådespelare, finns det sällan tid och möjlighet för en regissör att på set finnas tillgänglig för alla skådespelare. Det finns naturligtvis undantag, filmregissörer med stor insikt och kunskap inom själva hantverket skådespeleri, som planerar för den tid som behövs på set och avsätter även förberedelsetid för och med sina skådespelare. Men de växer inte på träd. Räddningen blir då att kunna arbeta med en skådespelarcoach innan och under inspelning, vilket är oerhört lustbringande, och det är ju grundpelaren för kreativitet. Tyvärr är det nog en bit kvar innan coaching blir norm i Sverige. Det finns en okunskap kring det hela, jag har tex bemötts av producenter med attityder som: ”Varför ska du ha en coach? Om du är skådespelare så kan du väl ditt jobb?” Där kan vi kanske jämföra med idrotten. Även elitstjärnor som tveklöst kan och behärskar hoppa stav eller springa fort, har sina coacher hela vägen. Jag tror att det mest handlar om en övergripande okunnighet om skådespelarhantverket. Det är ett levande hantverk som ständigt utvecklas och fördjupas, ett hårt och krävande arbete som konstant pågår, i en kreativ process. Visst finns det guldkorn som kommer direkt från ”gatan” tex vår John Hanna, och med hjälp av regissören briljerar framför kameran. Det svåra uppstår dock i att kunna nå samma briljans även i en helt annan typ av karaktär eller gestaltning. Där krävs oftast en hantverkskunnighet.

Det förekommer nu, främst i USA och UK, skådespelare som även börjar producera projekt, för att dels säkra att projekten blir av, dels säkra att de får spela en roll i produktioner som de annars kanske inte hade blivit erbjudna. Finns det liknande initiativ här av kvinnor i Sverige som är proaktiva och tar tag i sina egna narrativ inom branschen?

Ja, verkligen, och det tycker jag är både bra och viktigt då det hjälper att bryta styrande normer som etnicitet, kön, och ålder. Dock anser jag att man bör vara medveten om att sannolika förutsättningar för att lyckas med det, är att du redan tillhör de privilegierade inom branschen. Att du redan har tillgång till de rum som för många andra är otillgängliga.

Det är verkligen på tapeten med diskussioner om AI och dess utmaningar/möjligheter i vår bransch. Vad är din åsikt?

Ouff…kan jag få svara på det här om nåt år eller så? Jag har så svårt att greppa hela AI innovationen… jag är egentligen nyfiken på det, och tror att det säkert kan finnas mycket bra och värdefullt i det, men än så länge har jag inte alls haft förmågan att öka eller fördjupa min förståelse och kunskap kring AI.

Hur viktigt är det med nätverk och att vara med i gräsrotsorganisationer som WIFT? Vad ser du ligger i WIFTs framtid?

Oj, jag tycker alltid det är svårt att motivera och argumentera för det självklara. Det finns helt enkelt ingenting att förlora och ALLT att vinna på att kollektivt lyfta, inspirera och stärka varandra. Att tänka rivalitet och konkurrens är så gammalt och patriarkalt så jag inte ens orkar kommentera det. Just nu studerar jag till beteendevetare och en parallell tanke, som binder mina studier inom den sociala samhällstrukturen till din fråga, är att utan mellanmänskliga kontakter och överenskommelser byggda på tillit, skulle civilsamhället så som vi känner till det idag inte existera. Så utan nätverkande och kollektiva processer som förbättrar villkor och förutsättningar för oss alla, når vi kanske kortsiktiga individuella resultat, men vi blir sällan långvariga i de sammanhang som när oss på riktigt. Min framgång bygger på din framgång. Så är det bara.

Jag tänker också att WIFT uppfyller en viktig funktion i att för alla oss frilansare erbjuda ett kollegialt sammanhang. Som frilansare saknar vi i regel en arbetsplatstillhörighet som är en viktig faktor för det sociala sammanhanget i ens arbetsmiljö. Allt det som anställda får ut av att tillhöra en fysisk arbetsplats, det som sker utöver ens medverkan i en specifik produktion, och som vi frilansare så sällan får uppleva, kanske kan uppfyllas av ett aktivt medlemskap i WIFT. Tillhörighet till en grupp, inofficiella rum där vi kan samtala och reflektera kring vår vardag i yrket, kring hantverket, kring de konstnärliga frågor och val vi ställs inför…allt det är minst lika viktigt som positioneringsarbetet för kvinnor inom film och TV.

Och, slutligen, vad har du för råd till kvinnor i vår bransch?

Utan fred ingen frihet – ett slagord som idag används i andra brinnande sammanhang. Håll om. Håll av. Håll ihop. Vi kommer bara framåt och blir fria när vi lyfter varandra. Allt annat läggs till patriarkatets vågskål.