Vem är du?

Jag är producent och postproducent av drama och mamma till två barn. Jag jobbar även med undervisning från och till; oftast på STDH men jag har även arbetat på Kulturamas Filmutbildning under våren. Jag håller främst i olika kurser om postproduktion men har även undervisat om med allmän produktion/producentskap.

Min bakgrund är främst, utöver mycket utbildning av olika slag, på Memfis där jag var producentassistent eller biträdande producent på många filmer mellan 1999 och 2005; bland annat Tillsammans, Lilja 4-ever, Masjävlar och Zozo. Jag har även utvecklat ett antal dramaprojekt och producerat kortfilmer på mitt eget bolag som jag även frilansar genom. Mina uppdrag är främst inom postproduktion men jag har även hjälpt andra att söka bl.a. MEDIA-stöd för drama eller interaktiva verk. Under 2013 postproducerade jag ”Känn ingen sorg” och ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Jag gillar att producera och att färdigställa film som postansvarig och kan även hjälpa produktioner med mer än att bara supervisa postproduktionen. Jag har aktivt valt att fokusera mer på postproduktionsbiten och bara producera om och när det dyker upp projekt eller regissörer som jag känner sån stark kärlek till att jag bara måste försöka producera projekten. För att det ska vara ”värt det” så måste jag känna att jag inte har ett val. Annars föredrar jag postuppdrag.

Vad är du aktuell med?

Jag har just färdigställt långfilmen ”Unga Sophie Bell” som postproducent och som medproducent ihop med Gila Bergqvist Ulfung på Breidablick. Det är Stockholms Filmfestivals andra långfilmsstipendiefilm, skriven av Amanda Adolfsson och Josefin Johansson och regisserad av Amanda Adolfsson. Den har världspremiär på filmfestivalen nu 12 november och går sen upp på bio 23 januari 2015. Utöver den filmen så är jag post production supervisor på Johannes Nyholms långfilmsdebut ”Jätten” som nu spelas in i Göteborg och ska färdigställas under nästa år. Den produceras av Maria Dahlin på Garagefilm. Dessutom hjälper jag Frida Bargo och Patrik Andersson på B-reel med postproduktion på ”Den allvarsamma leken” som ska spelas in under våren och färdigställas nästa höst (manus Lone Sherfig, regi Pernilla August). Jag är även påkopplad som postproducent på ett dramaprojekt på Jarowskij som spelas in i vår. Slutligen så preppar jag det sista inför kursen ”Postproduktion för producenter” som går på deltid på STDH i november och december. Där syr jag ihop en kurs med olika gästföreläsare som ska fortbilda yrkesverksamma producenter, linjeproducenter eller produktionsledare av drama om bland annat kodeks, workflows, postplanering, budgetering, det ultimata upplägget för ljudpost och kompositörer och en hel del olika infallsvinklar vad gäller vfx.

Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen?

Om jag ska gräva där jag står mest, så försöker jag nog framför allt avmystifiera detta med postproduktion och få dem att (liksom jag) inte rädas allt som ser krångligt ut utan istället kasta sig på det och lära sig på vägen. Att ha en öppenhet och nyfikenhet inför teknik. Med det sagt så gör jag nog samma sak för män som för kvinnor i det avseendet, men det är tyvärr mer frekvent kvinnor än män som tror sig inte kunna så mycket om det rent tekniska inom postproduktion.

Hur har du själv fått hjälp?

Jag tillhör en av de kvinnor som sällan eller aldrig känner att jag hamnat i lägen där jag blir annorlunda behandlad för att jag är kvinna (än om jag hade varit man). Men jag är inte rädd för att dela med mig av min osäkerhet när det dyker upp saker jag inte kan eller vet. Jag säger hellre att jag inte vet inte hur något fungerar, men att jag ska ta reda på det. Kort och gott så löser jag för mig kniviga problem som uppstår genom att ha superfina relationer med människor som är bättre än jag på vissa saker. På det sättet har jag oftast alla svar ett mail/sms eller telefonsamtal bort. Och jag hjälper mer än gärna andra på samma vis. Från denna myriad av teknikkunniga (framför allt män måste jag erkänna, med några få superfina undantag) får jag dagligen hjälp med och lär mig olika saker.

Vad ser du för förändring över tid?

Om jag även här håller mig till postproduktion så tänker jag såhär; i och med den nästintill totala övergång till digital produktion som skett de senaste dryga 5 åren så har det initialt sett ofta varit så att många fått för sig att allt är ”enklare” nu för tiden. Sanningen (enligt mig) är att det på många sätt är mycket mer krångligt, att mycket mer kan gå katastrofalt fel om man inte håller tungan rätt i mun hela tiden, att det finns oerhört många fler val att göra på vägen nu än förr. Det, att det är ”krångligare”, tycker jag mig känna att producenter & regissörer med flera sakta men säkert börjar få insikt om, så att det blir mer och mer vanligt att ta in postproduktionshjälp tidigt i processen för att kunna navigera ”rätt”  och mest kostnadseffektivt  för projekten (utan att för den skulle nagga på den kreativa rörelseförmågan).

Vilken kvinna skulle du vilja se porträtterad här?

Maria Dahlin. Hon är en tuff kvinnlig producent som liksom jag har en stark fot inom postproduktionen där hon jobbat med filmer såsom ”Call Girl” och ”Svinalängorna” men som även är frilansande exekutiv producent på stora internationella projekt såsom ”Hundraåringen”. ”Jätten” som hon nu producerar är en superspännande film med långfilmsdebuterande Johannes Nyholm. Hon är kunnig, extremt rolig och en stentuff förhandlare. En person jag mer än gärna jobbar med igen och igen.