“Utmana din egen blick!”

 Sara Broos har sökt upp de filmskapare hon själv beundrar och inspireras av för att själv utvecklas som dokumentärfilmare. Men konsulenter och projektledare kan också vara viktiga lotsar.

Vem är du?

Regissör, producent och konstnärlig ledare för Alma Manusförfattare. Driver produktionsbolaget Alma Film (länk: www.broosfilm.com). Uppväxt i Värmland, bosatt vid Mårbacka och i Berlin. Har gjort ett antal kortfilmer, videoinstallationer och två långfilmsdokumentärer.

Vad är du aktuell med?

Dokumentärfilmen Speglingar som har premiär i höst. En film om en mor och en dotter, om undermedvetna överföringar och om gränsen mellan konst och liv, självbilder och självkänsla. Projiceringar.

Under våren har jag bland annat varit i New York och Tribeca Film Festival med kortfilmen Hemland som ingick i Filminstitutets och SVT:s kortfilmssatsning Fans. Filmen handlar om en kvinna som kommit till Sverige som flykting från Syrien och hur musiken är hennes sätt att överleva och blir en brygga mellan det gamla och det nya.

Jag utvecklar en dokumentär essäfilm, Notes On A Journey, tillsammans med norska produktionsbolaget Sant & Usant. En resa på tåg genom Europa, framför allt Balkan och Östeuropa, där jag reste mycket som väldigt ung. Jag söker upp människor jag filmade i slutet av 90-talet. En återblick, historiskt och politiskt, men med fokus på de personliga mötena och ett intuitivt förhållningssätt. Om vad som händer när man utsätter sig för det oväntade, låter tiden upplösas och färdas långsamt, tillåter sig att zooma in, fästa blicken och stanna upp.

Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen?

Genom manusutbildningen har vi lyft fram många spännande kvinnliga filmskapare och majoriteten bade av sökande och antagna varit kvinnor. Bland våra handledare och föreläsare är merparten kvinnor. Jag driver utbildningen tillsammans med Zara Waldebäck och Petra Revenue. Det har blivit så naturligt – inte genom kvotering. Jag uppmuntrar till samarbete, att söka upp andra, att skaffa mentorer, att lyfta fram kvinnliga förebilder. Den utbildning jag startat är ett slags motvikt till institutioner.

Jag vill kombinera höga ambitioner och hög kvalitet med det personliga, med en öppenhet och experimentlusta. Vi möts på olika platser, i Berlin, Köpenhamn, Värmland, Göteborg och samarbetar med andra filmskolor, produktionsbolag, etc. Att vara I rörelse, att hitta nya sammanhang, utmana sin egen blick och bevara sin öppenhet tror jag är oerhört viktigt. Att inte stagnera, att inte bli för extrem, att vara lyhörd för komplexitet och att inse att allting inte är vad det först verkar vara. Att inte sätta olika grupper mot varandra utan att alltid försöka se människan bakom. Jag tror inte på extremism i några former. Samtidigt tror jag att man måste vara väldigt tydlig och också uppmuntra till att bli lite mer rebellisk, inte vara så anpasslig och följsam. Att våga vara besvärlig. Det är något jag själv kämpat med hela mitt liv, “duktiga-flickan-syndromet”. Att vara till lags.

Hur har du själv fått hjälp?

Jag har fått hjälp både av män och kvinnor och sökt upp de filmskapare och andra som jag ser som förebilder och kan lära mig av.

Jag försöker också omge mig med människor som jag känner förtroende för, men som också utmanar och inte stryker medhårs. Stefan Jarl har betytt oerhört mycket. Han har fått mig att våga mer, att tro på mig själv och är ett fantastiskt stöd, både som vän och kollega. Det också viktigt med kvinnor på maktpositioner, som tidigare konsulenten Cecilia Lidin och Emelie Persson på SVT som uppmuntrar till att följa sin egen vision och behålla sin integritet. De har betytt mycket för mig och hjälpt mig att lita på min egen blick och inte tvivla så mycket. Jag får dagligen hjälp och lust att arbeta vidare av min kollega och nära vän Zara Waldebäck som jag driver manusutbildningen tillsammans med. Petra Revenue är en annan inspirationskälla, genom hennes kompromisslöshet, rakhet och mod. Fantastiska Shang Imam som arbetar med Verkligheten i P3. Anna Croneman som är både extremt tuff och väldigt sensitiv och lyhörd. Tove Torbiörnsson har varit en stor inspiration för mig genom sitt förhållningssätt och drivkraft. Filmare som Mia Engberg är otroligt inspirerande, någon som har en tydlig vision och genomför den fullt ut, kompromisslöst. Kvinnliga filmskapare som Agnès Varda och Claire Denis har betytt mycket. Och många många andra…

Men jag hämtar också mycket kraft och inspiration från kvinnor som arbetar i det tysta, som inte finns i offentlighetens ljus, kvinnor som Rousanne Larsson, pensionerad sjuksköterska på asylmottagningen i Sunne som vigt sitt liv åt att hjälpa flyktingar. Min holländska farmor Bep, som tyvärr inte lever längre, men som hela sitt liv behöll barnets blick och lekfullhet, som bara blev yngre och friare i sinnet för varje år. Hon debuterade som skådespelare i en Tjechovpjäs vid 94 års ålder.

Vilken förändring över tid ser du? 

En stor förändring är att frågorna lyfts och diskuterats, att det görs satsningar från Filminstitutet, Pure Fiction, Moviement, talangutveckling, stöd åt unga filmare, men också försök att nå ut till andra grupper. Regionala resurscentran spelar också en viktig roll. Jag upplever det som att vi genomgår en positiv förändring just nu och som att det finns ett större självförtroende och en större öppenhet och en längtan efter nya perspektiv, det oväntade, nya slags berättelser. Fler samarbeten och större sammanhållning. En uppluckring av förlegade strukturer. Nya vindar.

Vilken kvinna skulle du vilja se porträtterad här?

Det finns så många fantastiska kvinnliga filmskapare. Jag kan inte välja en, men gärna någon som går sin egen väg och som har konstnärlig integritet och som är generös mot andra.