Vem är du? Ewa Cederstam född i Malmö, lever i Stockholm sedan snart 25 år. Jag har studerat både på Dramatiska Institutets filmfotografiutbildning och vid Filmhögskolan där jag innehar en masterexamen i filmregi. Jag drivs av en stark vilja att berätta om och vill gärna förändra bilden av världen. Genom de filmer jag är med och gör vill jag kunna påverka, gärna väcka debatt. Jag tror att filmen är viktig ur en demokratisk synvinkel. Därför är det extra viktigt med mångfald, framför såväl som bakom kameran. Så att många olika berättare och berättelser kan få ta plats i våra filmer.

Vad är du aktuell med? Just nu är jag ute på en samtalsturné med min egen film Våga Minnas, en film om konsekvensen efter en våldtäkt och tystnaden som uppstår efter ett övergrepp inom en själv, inom familjen och i samhället. Jag sitter i slutklippning av min nya kortfilm Förövare, där jag under några år träffat och gjort återkommande processintervjuer med dömda våldtäktsmän. Hur ser de på sig själv? Hur ser de på brottet? Går det att gå vidare efter avtjänat straff, som dömd gärningsman?Jag producerar Peter Magnussons nya långfilmsdokumentär Om skogen, www.helionfilm.se Vi har startat ett produktionsbolag där vi producerar mestadels dokumentärfilm men även fiktionsfilm som känns angelägen får plats här. Jag har tillsammans med min kollega Jenny Bergman regisserat en ny film Ta plats en film om Lo Kauppi som visas 25/9 på Svt K-special.

Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen? Jag hjälper genom att lyfta fram, undervisa och coacha yngre människor bland annat vid Filmbasen, och så undervisar jag återkommande vid en rad filmskolor runt om i norden. Sedan har jag arbetat aktivt inom flera styrelser för att driva frågor om ökad representation och mångfald. Jag var med och drog igång Wift Sverige, det är jag stolt över. Wift behövs. Det kan kännas sorgligt att gång på gång påvisa hur snedvriden filmbranschen har sett ut, eftersom kvinnor är så bra men Wift är mest vital och framåtblickande

Hur har du själv fått hjälp? Jag har alltid haft kontakt med många kvinnor inom olika yrken. De äldre har alltid hjälpt oss som var lite yngre. Nu när jag själv börjar bli äldre, coachar jag gärna och inspirerar via föreläsningar, via undervisning och förhoppningsvis genom mina filmer.

Vad ser du för förändring över tid? Då jag kom in på Di 1996 var vi mycket färre kvinnor än män, speciellt vi som arbetade inom filmfotografi. Numera är det vanligt med fler kvinnor inom filmfotografi och på 20 år har diskussionen blivit mer central och viktigt återkommande vad det gäller ämnen som klass, kön och etnicitet. Det är mycket viktigt att ständigt driva dessa frågor framåt för att skapa en bredare mångfald. Men vi är inte framme vid målet om jämställd filmbransch ännu. De flesta professorer inom film är fortfarande män. Detsamma gäller priser och utmärkelser vid de större A festivalerna, där det fortfarande är glesare med kvinnor. Men det sker snabbt en förändring nu. Inte minst när många kvinnor som får filmstöd och premiär och kommer ut med sina viktiga filmer. Jag ser mycket fram emot Flocken av Beata Gårdeler. Och Tjuvheder, av Peter Grönlund med starka kvinnor framför såväl som bakom kameran. Båda viktiga inlägg i vår tid och samtidsskildringar.

Vilken kvinna skulle du vilja se porträtterad här? Alla som gör något angeläget och  viktigt för filmen!