Egna filmerna bästa utbildningen

 Ella Lemhagen är en av de mest erfarna kvinnliga svenska filmregissörerna idag. Nu har hon också gjort sin första internationella film, All Roads Lead to Rome.  

Vem är du?

Jag är filmregissör och manusförfattare – i den ordningen. Ofta jobbar jag med egna manus, men minst lika ofta med andras manus eller i olika typer av samarbeten. Jag är utbildad i filmregi på Dramatiska Institutet, 1989-1992, och har sedan dess gjort nio långfilmer och två miniserier för SVT, plus några kortfilmer.

Under 90-talet drev jag ett film- och teaterprojekt tillsammans med skådespelaren/mimaren/pedagogen/regissören Åsa Johannisson. Vi arbetade utifrån en grupp bestående av åtta tonårstjejer. Vi jobbade kring olika teman och skapade både film och teater tillsammans. Mina två första långfilmer Drömprinsen – filmen om Em och Välkommen till festen kom till inom detta projekt, som kom att bli en minst lika viktig utbildning för mig som mina tidigare skolor.

Vad är du aktuell med?

All Roads Lead to Rome med Sarah Jessica Parker, en komedi och roadmovie som spelats in i Italien. Den hade amerikansk premiär i mars och går över hela världen just nu.

Jag är också igång med en ny stor svensk film, men som det än så länge är lite för tidigt att prata om…!

Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen?

Jag försöker i möjligaste mån stötta och peppa yngre kvinnor, som kanske just är i färd med att göra sin första film. Jag läser manus eller är med och ger feedback vid klippningen t ex. Jag har deltagit i Svenska Filminstitutets förändringsprogram för kvinnliga filmregissörer, Moviement. Här fick vi en unik möjlighet att träffa kollegor med olika erfarenheter och diskutera villkor och utmaningar i branschen.

Hur har du själv fått stöd?

När jag var väldigt ung hörde jag av mig till olika filmregissörer för att få stöd, och framför allt Suzanne Osten var väldigt trevlig och tog emot mig, trots att jag var helt grön. Jag minns att vi träffades hemma hos henne och satt och pratade om filmidéer och tillvägagångssätt. Det var väldigt spännande och viktigt för mig. Senare hade vi även Suzanne som lärare på DI, och hennes arbetsmetoder inspirerade mig mycket.

På senare år har de personer som jag har samarbetat med betytt mest, framför allt Åsa Johannisson. Genom att inte vara ensam i alla led av ett filmprojekt orkar man lite längre. Även om vi inte jobbar lika tätt ihop längre så är hon fortfarande viktig för mig som ett bollplank.

Vilken förändring över tid ser du?

Jag tycker mig se en klar förbättring, framför allt för att frågan om jämställdhet inom filmbranschen diskuteras i en betydligt högre grad idag än för några år sen. Jag vann en guldbagge för bästa regi för min film Tsatsiki år 2000, och då var det väldigt ovanligt att en kvinna fick den typen av pris, inte minst för en spelfilm. På senare år har flera fantastiska filmer av kvinnliga regissörer prisats i Sverige och utomlands, och jag tror att vi kommer se ännu mer av det i framtiden. Förhoppningsvis kommer dagens diskussion om obalans mellan könen te sig smått absurd om några år.

Vilken kvinna skulle du vilja se porträtterad här?

Ninja Thyberg, en ung regissör med intressant tematik.