“Jag har världens bästa jobb!”

Camilla Skagerström älskar sitt arbete som dokumentärfilmsfotograf. För henne handlar yrket om att lyssna, om ljuset, om rörelse – men framförallt om historien. Nu har hon och hennes sambo snart premiär på en dokumentärfilm gjord i det egna bolaget.

Vem är du?

Jag är en 43-årig frilansande dokumentärfilmsfotograf som bor i en liten trea i Hammarbyhöjden tillsammans med min sambo Mats Ågren och våra tre små barn. Jag har arbetat som fotograf sedan 1993. De första tio åren arbetade jag med all typ av tv-produktion – nyheter, sport, reportage, såpor och reality. Det var den bästa skolan för mig.

2003-2006 gick jag Dramatiska Institutets utbildning för spelfilmsfoto och efter det har jag jobbat främst med dokumentärfilm. Ibland får jag frågan om jag skulle vilja fota fiction. Men spelfilmsfoto är för mig något helt annat, något som ligger väldigt långt ifrån vad jag är intresserad av. Men jag är glad över att jag gick den linjen på DI, eftersom man kan plocka med sig element från spelfilmsfoto in i det dokumentära. Jag tycker att jag har väldens bästa jobb. Jag har fotat dokumentärfilmer och tv-produktioner som Searching For Sugar Man, Micky badar, The Quiet One, När ingen ser, Snoffe, döden och jag och Klass 9A.

Jag och Mats driver också det egna bolaget Dokumentärministeriet AB i vilket vi producerar egen dokumentärfilm.

Till sist är jag också en människa som just nu funderar mycket på hur man gör för att framgångsrikt kombinera dokumentärfilm med tre små barn… Tips mottages tacksamt!

Vad är du aktuell med?

Just nu producerar/regisserar/klipper/fotar vi tre filmer i vårt bolag. En färdiginspelad film, Miranda – en politiker blir till, handlar om Sverigedemokraterna och om den 15-åriga tjejen som förväntas bli “nästa Jimmie Åkesson”. Premiär på SVT i september. State of Mind är en poetisk dansfilm om psykisk ohälsa bland unga tjejer. This May Hurt handlar om världens största våg – och om existentialism. Utöver detta är jag också just nu i förhandling om att filma en lång internationell dokumentärserie.

Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen?

På min lista av fotografer som jag rekommenderar, är 80 procent kvinnor –inte för att de är kvinnor, utan för att de helt enkelt är bäst!

Hur har du själv fått hjälp?

Jag tror att den bästa hjälpen jag fått, har jag fått av mig själv. Som fotograf och kvinna, så har jag alltid betraktat mig själv som självklar i mitt yrke. När jag började jobba i tv-branschen 1993 fanns det inte många kvinnliga tv-fotografer och det fanns kvinnor och män som klappade mig på huvudet och undrade om jag skulle klara av jobbet. Jag fick tips från människor i branschen om att det nog skulle vara bättre för mig om jag valde ett annat, lite lättare, yrke. Att det skulle vara mer hållbart i längden.

När jag började jobba fick jag fick hjälp in i branschen av två personer, Johnny Schwerin och Sonny Flink, och i deras ögon var jag en bra fotograf, ingenting annat. Under de första åren då jag jobbade med tv, jobbade jag väldigt mycket, väldigt många timmar varje år. Det hjälper mig idag, jag har den mekaniska kameratekniken i ryggraden och behöver inte fundera så mycket på den utan kan koncentrera mig på historien som ska berättas.

Vad ser du för förändring över tid?

Under de 20 år som jag arbetat med tv och dokumentärfilm har fler och fler kvinnor börjat arbeta som fotografer. Jag har hört folk säga att det kanske har med utrustningen att göra, att den blivit lättare. Det tror inte jag. Tyngden i utrustningen spelar inte någon som helst roll för om du ska orka med detta yrke. Jag tror att fler kvinnor jobbar som fotografer idag för att det skett en attitydförändring. En fotograf är inte längre en stor stark man med en beige fotoväst, en fotograf kan vara precis vem som helst som är intresserad av att berätta historier.

Den digitala revolutionen har också totalt förändrar fotoyrket. Tekniska detaljer som tidigare var jätteviktiga att ha koll på under inspelningen är idag förflyttade till postproduktionen. Idag får man lämna ifrån sig bilder som är bleka och ”mjölkiga” (känns ibland jättejobbigt) och sen se till att bli involverad i ljussättningen där man tar fram den look man är ut efter. Jag tycker att det finns både fördelar och nackdelar i detta. Fördelarna är att själva bilden i den tekniska aspekten blivit så mycket bättre och finare, och möjligheterna är ofta oändliga vad det gäller att få fram toner och nyanser. Det är roligt. Och svårt. Nackdelen tycker jag är att så mycket energi och tankeverksamhet måste gå åt till att lära sig varje kameras speciella egenskaper och att diskussionen kring foto ofta kommer att handla om det ”råtekniska”. För mig handlar dokumentärfilmsfoto om att lyssna, om ljus, rörelser, skärpa/oskärpa och framför allt om historien – och när det kommer till kritan ganska lite om codecar och megabites.

Vilken kvinna skulle du vilja se porträtterad här?

Jag skulle gärna vilja se ett porträtt av Pirjo Honkasalo! Jag älskar henne!