Wiftporträtt – Agneta Fagerström-Ohlsson
juni 5, 2013 | By maria | No Comments
”Jag vill hjälpa fram unga kvinnliga kreatörer”
Agneta Fagerström-Olsson startade eget – ett filmbolag med fokus på unga kvinnliga filmare. På tur står Rojda Sekerzök som debuterar med Dröm vidare.
Vem är du?
Jag är filmregissör, manusförfattare och producent och växte upp i ”Seppan”, en del av Tullinge som ligger ungefär mitt emellan Stockholm och Södertälje.
Jag lärde mig tidigt vad klasstillhörighet betyder. Att platsen kallades Seppan kom av Separator, vilket var en apparat som uppfanns för att skilja grädden från mjölken. Företaget där alla jobbade hette Alfa Laval. Dom som jobbade där kom alla från olika delar av världen. I min klass var vi kanske tre eller fyra svenska barn. De flesta kom från Finland, Estland, Österrike, Jugoslavien, Italien och Ungern.
Jag lärde mig tidigt att svära på olika språk. Men jag lärde mig också att leva i en värld där man talade olika språk, åt olika slags mat och skrattade åt olika saker.
Min uppväxt i Seppan har präglat hela mitt liv. Att vara en del av en mångkulturell miljö har alltid känts vant för mig. Det främmande har aldrig skrämt mig utan alltid varit en källa till nyfikenhet och kunskap.
När jag gått ut filmskolan på Dramatiska Institutet så var det första jag ville göra en TV-serie om Seppan, vilket jag också gjorde. Serien berättade om barns verklighet på ett ganska nytt sätt. Jag hade inte känt igen mig i de skildringar jag hittills sett och jag tror det fanns många med mig. Det visade sig vara sant för serien blev väldigt uppskattad och fick många internationella priser.
När manusförfattaren Peter Birro och jag träffades kändes det väldigt självklart att samarbeta, för vi hade liknande referenser och såg på livet från samma kulle. Dessutom hade vi nära till skrattet, vilket kom att betyda mycket för vårt samarbete som varade i många år och som faktiskt fortsätter. Jag hade turen att träffa en person som ville berätta de historier jag själv brann för och som såg de människor jag ville se.
Jag har alltid varit en otålmodig själ som vill se nya sammanhang. Så under några år ägnade jag mycket tid åt att bygga upp Giraff film AB med min man John Olsson och några andra vänner. Jag fascinerades av att ha Luleå som utgångspunkt. Och det var kul att vara delaktig i byggandet av en filmregion som dessutom kom att bli lyckosam.
Så jag känner att jag lärt mig mycket av mina olika erfarenheter i filmbranschen. Det har aldrig varit lätt och det kommer aldrig att vara det i en bransch där kapitalet har en sådan makt. Jag tänker alltid att om man ska orka stanna i branschen så måste man tåla den, vilket innebär att man åker på däng då och då. Men man måste upp på benen igen.
Då behövs mod, vilja och kamrater.
Vad är du aktuell med?
Jag och Annika Hellström bildade för några år sedan produktionsbolaget 2afilm ab tillsammans. Den första film vi producerade var Flocken, med manus Emma Broström och i regi av Beata Gårdeler. Den blev väldigt framgångsrik utomlands och hämtade hem ett antal priser bl a Kristallbjörnen i Berlin och regipriset i Los Angeles. Den turnerar fortfarande i världen. Dessutom fick Flocken Guldbagge för bästa foto, bästa biroll, bästa musik. Nu ska vi igång med Rojda Sekersöz första långfilm som vi spelar in i Alby och Luleå – Dröm vidare. Manus har Johanna Emanuelsson skrivit i samarbete med Rojda. En film inspirerad av franska Medan vi faller – men med tjejer i huvudrollerna. En film om vänskap, drömmar, svek och viljan att bli någon. För mig är denna film oerhört viktig. Jag har tidigare själv jobbat mycket i förorterna, men saknat tjejerna på många sätt. Nu sätter Rojda dem i fokus med ett gäng nya skådespelerskor och med morgondagens tilltal.
Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen?
Det var vår ambition och tanke när vi startade 2afilm ab att fokusera på nya tilltal om vår samtid. Våga brottas med det svåra och göra det synligt. Hitta de unga och deras egna universum.
Hur har du själv fått hjälp?
Ja, jag vet inte riktigt. Det har varit ganska ensamt därute. Men jag har haft mina kollegor på Giraff film och Peter Birro som betytt mycket. Dessutom så måste jag säja att Gunnar Carlsson som nu slutat på SVT har betytt oerhört mycket för både Peter och mig. Utan honom hade vi inte gjort Hammarkullen, Den förste zigenaren i rymden eller Kniven i hjärtat.
Vad ser du för förändring över tid?
Jag tycker att så ensam som jag varit under min verksamma tid – så ensam behöver inte kvinnorna vara idag. Nu finns det ju olika nätverk och dessutom är det ju många kvinnor därute som gör film. Men det är skrämmande när man tänker på att bara en enda kvinna vunnit i Cannes. Då fattar man att det fortfarande är rätt uselt. Danmark har Susanne Bier som tagit sig fram och blivit synlig internationellt. Det behövs flera som hon.
Ibland har jag tänkt på att vi inte har den traditionen som danskarna har att hjälpas åt. Att jobba på varandras filmer, att läsa varandras manus, att klippa varandras filmer. Vi bär fortfarande på en tung Bergmantradition. Man ska vara allt själv. Men ändå tycker jag att fler kvinnor kommer fram och att Filminstitutet går i bräschen.
Det är bra som fan!