Av Theo Lindberg, Vice-president, WIFT+ Sverige. Grundare av WIFT TRANS

Jag har suttit med i filmpolitiskt toppmöte och Townhall-diskussion under Göteborgs filmfestival och deltagit i WIFTI (Women in Film and Television International) Summit under en helg på Irland. Jag känner mig både nedstämd och försiktigt positiv till framtiden.

Nedmonteringen av kultur pågår inte bara i Sverige, utan överallt. I Irland har jag träffat folk från många länder och många WIFT-chapters och alla har i stort sett samma historia från sina länder och regioner – det sker neddragningar överallt och vi ser speciellt en kulturskymning. Som om inte det var nog, så påverkar tyvärr neddragningar i första hand oss som tillhör minoriteter. Vi har inte längre samma tillgång till anslag, fonder och filmstöd för att vi fortfarande kämpar för att ta oss in i branschen fullt ut. Vi har inte samma tillgång till alla rum som de som sitter vid makten eller är väletablerade i branschen. Dörren är inte helt öppen för oss, även om vi har fått in en fot i dörrspringan.

När vi i Sverige lägger fram förslag på att ta bort ord ur de filmpolitiska målen som “jämställdhet” och “mångfald” blir jag riktigt orolig. När representanter för vissa politiska partier på filmpolitiska toppmötet börjar prata om att reglera innehåll i våra berättelser som villkor för att få anslag blir jag rädd. Det talades aldrig öppet om censur, så klart. Men om den kommande filmpropositionen (som för övrigt kommer läggas fram för sent för att kunna röstas igenom innan valet i höst) öppnar för innehållsstyrning via kriterier som relevans, publikpotential eller nationell identitet, har vi inte längre en neutral finansieringsmodell. Då rör vi oss mot ett system där berättelser värderas inte bara utifrån konstnärlig frihet och kvalitet, utan utifrån hur väl de passar in i politiskt formulerade ramar. Låt det sjunka in. Det är en utveckling som riskerar att bana väg för normativa berättelser, snävare tolkningsramar och en minskad tolerans för komplexitet, konflikt och ambivalens – just de egenskaper som ofta ger filmen dess demokratiska sprängkraft. Och precis det som behövs i kristider. Mot den bakgrunden framstår det inte som en slump att jämställdhetsmålen kanske kommer att försvinna ur de kultur- och filmpolitiska formuleringarna. Om vi inte tar film på allvar som demokratisk kraft, kommer någon annan att fylla tomrummet. För när militären rustar upp måste även kulturen rusta upp. Vi verkar ha glömt att kulturen i efterkrigstiden var en stor fråga för politiken. Folkbildning via kultur var central och kulturen skulle hjälpa till med demokratin, samt skänka meningsfulla liv åt människor. Kulturen var belöningen för folket.

Anna Croneman, VD för Svenska Filminstitutet, har sagt att man internt talar om mångfald och jämställdhet – men inte i media. Varför inte? Är det ett försök till en tyst revolution: att ändå försöka hålla dessa perspektiv levande i bedömningen av vilka projekt som beviljas stöd? Jag vet inte om det är så, men frågan väcker nyfikenhet. En tyst revolution är dock kanske inte rätt väg att gå. Den varken hörs eller syns omedelbart. Den kan vara välmenande, men i ett läge som detta är det enligt min mening viktigare att öppet ta strid om resurser, språk och värderingar.

Tarik Saleh, å andra sidan, tvekade inte på filmpolitiska toppmötet att använda sin plattform för att ta bladet från munnen och prata om det som ingen annan vågade säga rakt ut – att demokratin står på spel när vissa politiker låtsas vara patriotiska samtidigt som de vill in och grotta i filmens innehåll. Tack för det, Tarik.

På Irland väcktes dock ett hopp i bröstet. Det första som slår mig i Irland när jag gör min första typiska turistutflykt och besöker Guinness Storehouse är att de här människorna förstår solidaritet. När ett företag som Guinness blir framgångsrikt lyfter man samtidigt arbetarna som jobbar för företaget och senare människorna som bor i staden. Man anställer en egen sjukvårdsavdelning som kan ta hand om arbetarna, man anställer barnmorskor som kan ta hand om fruarna till arbetarna. I närtid har man sett till att barn i samhället får lära sig att simma. Jag blir varm i hjärtat och hoppas att resan fortsätter med samma värme.

När jag kommer till Limerick och konferensen är det om möjligt än mer värme i rummen och hoppet ökar. Tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi skapa möjligheter för en bättre framtid. Hela branschen är i förändring, vilket kanske vi kan vända till vår fördel. Man gör film och TV på nya sätt, man hittar nya vägar för distribution. Gamla strukturer viker undan, vilket delvis monterar ned arbetet för jämställdhet och inkludering – men det kanske kan öppna nya vägar också.

Istället för att prata om att få plats vid ett bord som existerar i ett rum som är otroligt svårt att komma in i, berättar Guneet Monga Kapoor (Oscarsvinnande producent från Indien), att hon skapar sitt eget bord som hon tar med sig överallt. Hon samlar folk som hon vill jobba med runt sitt bord, istället för att stånga sig blodig för att komma in i rummen med stängda dörrar.

Ett annat samtal handlade om hur viktiga förändringar kan ske på liten skala. Vissa organisationer hjälper till med barnhämtning/lämning under en inspelning, eller erbjuder personal möjlighet att dela på en tjänst så man får tid för familj och barn, för det är ju sällan 12-timmarsdagar går ihop med ett livspussel. Det finns till och med utbildning om hur klimakteriet kan påverka kvinnor för bättre förståelse för deras mående under stressiga filminspelningar.

Distribution ser inte alls ut på samma sätt längre. Men med nya vägar och lösningar har det kanske till och med blivit mer demokratiskt att få ut sin film, när det inte längre finns gatekeepers som står i vägen.

Det viktigaste jag tar med mig är nog detta –

WIFT+ Toronto har, precis som vi, lagt till ett plus i sin logga. Vi är inte de enda som vill vara mer intersektionella och inkluderande!

Anne Lajla Uutsi från Samiska Filminstitutet säger att vi måste lita på våra historier från minoriteter runt om i världen, att de är intressanta för alla. Det är även extremt viktigt för yngre generationer att se sig själva och höra sitt eget språk. Jag tänker att det står i rak kontrast till hur vissa politiker pratade på filmpolitiska toppmötet, där man vill locka publik till biografer med “svenskhet”. Den strategi som Samiska Filminstitutet har anammat har dock gett klara resultat – de hade nyligen hela fem filmer med i Toronto Film Festival. Fem filmer! Det om något ger väl signaler för att berättelser som anses “smala” verkligen kan vara universella och gå hem hos många utanför den region där filmen skapades.

Bild: Ruth Negga – BAFTA, Emmy, och Oscarsnominerad skådespelare (Passing, Presumed Innocent)

Ruth Negga, Oscar-nominerad skådespelerska och producent, säger att tystnad i nuläget är farligt. Det är gamla strategier som upprepas i historien – att skapa en tystnadskultur genom skrämseltaktiker. Det gör det inte längre tryggt för oss att uttrycka åsikter, rapportera missförhållanden eller tala fritt på grund av rädsla för negativa konsekvenser. Men, säger hon också, att under stor press formas också stora livsöden. Vi är bärare av sanningen och det är vår skyldighet att berätta den.

Dame Heather Rabbatts, som inspirerades av Angela Davis, sa att förändring sker inte i stora drag. “You take it down brick by brick”. Så vi monterar ned patriarkatet, en tegelsten i taget. Vi kan bygga upp något nytt med samma metod. En bit i taget. Det kräver inte bara tålamod från vår sida, utan även uthållighet. Tillsammans orkar vi, tillsammans hjälps vi åt.

För vi måste även vara mer inkluderande mot varandra. Bjuda in varandra till bordet. Vi får inte vara rädda för att det inte finns plats för alla runt bordet – vi kan skapa exakt så många bord och stolar som behövs. Och vi ska ha kul på vägen. Glädje i sig är en motståndshandling. Speciellt i dessa tider. Och som Bad Bunny så fint visade under sin halftime show på Superbowl – väljer någon hat, så väljer vi kärlek. Alltid.

Theo Lindberg,
Vice-president, WIFT+ Sverige. Grundare av WIFT TRANS

Bild: Aisha Tyler – Skådespelare, producent, regissör, CEO Hot Machine Films (The Walking Dead, Criminal Minds, I Hope We Can Still Be Friends)

Bild huvud: Guneet Monga Kapoor – Oscarsvinnande producent (The
Lunchbox, The Elephant Whisperers)