Image Image Image Image Image Image Image Image Image

27 Nov

Wiftporträtt: Malin Andersson

november 27, 2015 | By | No Comments

“Vi måste dela med oss och inspirera andra!”

 -Vilka historier som berättas hänger ihop med vilka som får göra film. Mentorer är superviktiga, tycker Malin Andersson, som själv är mentor.

Vem är du?

Malin Andersson: dokumentärfilmsregissör, producent och distributör med eget bolag i Malmö.

Vad är du aktuell med?

Långfilmsdokumentären Blodssystrar, en internationell samproduktion om tvillingsystrarna Julia och Johanna. Den hade ju biopremiär i höstas, men jag är fortfarande fullt sysselsatt med att åka runt med filmen, i Sverige och utomlands, även med skolbio och specialvisningar. Tack vare att Blodssystrar är en så stor samproduktion med många länder och jag är producent, så blir det ringar på vattnet och den når långt ut. Filmen blev mer efterfrågad än vad vi anade – också som en följd av flyktingkrisen, med alla ensamkommande barn och ungdomar som kommit hit. Jag jobbar just nu även med lanseringen inför SVT:s visning av Blodssystrar i höst. Dessutom arbetar jag med färdigställandet av en irländsk film jag gör om en ung gay kille i Belfast, Nordirland, och hans förhållande till sin pappa.

Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen?

Har inte tänkt på mitt jobb på det sättet, det kommer bara av sig självt. Men det är ju så, jag anställer ofta kvinnor, det känns som det mest naturliga i världen – min fantastiske irländska fotograf Kate Mc Cullough som jag jobbat med under lång tid, och just nu även Päivi Kettunen från Finland som också varit med och fotografiskt bidragit till Blodssystrar, exempelvis.

Det blir ofta kvinnor när jag arbetar och samarbetar. Inte bara kvinnor, men många. Och det är guld att det är så. En ynnest och viktig del av mitt arbete; att hela tiden kunna jobba med dem man arbetar bra med, som är superbra och bäst på det de gör. Tack vare det – och att vi funkar så bra ihop kan vi alltid nå så långt det går. Jag är också mentor åt tjejer/unga kvinnor som vill göra dokumentärfilm. Och så gör jag ju ofta film som berättar om kvinnors liv, speciellt unga tjejer. Allt hör ihop. Vilka berättelser som berättas och lyfts hänger ihop med vem som får göra film.

Sedan är det viktigt tycker jag, bland oss som håller på med det här på olika sätt, att dela med sig till varandra om sina processer och sin kunskap, att ha öppna dörrar, verkligen se varandra som kollegor och en tillgång att inspirera varandra.

 Hur har du själv fått stöd?

Jag hade ingen mentor när jag lärde mig hantverket och yrket, är överhuvudtaget rätt mycket av en autodidakt, har inte gått någon filmutbildning förutom suveräna Biskops Arnö, på den tiden de hade en medielinje. Vi fick lära oss ljud, radio, stillbildsfoto – allt möjligt, förutom film!

Jag har fått tro på mig själv och bestämt mig för att göra det jag vet jag är kapabel till och har talang för, och kämpa och inte ge upp. Men det behövs verkligen mentorer, de är av allra största vikt, någon som kan peppa en och någon man litar på.

Vilken förändring ser du över tid?

I Sverige är vi ju på rätt väg, jämfört med andra länder händer det ju saker här jämställdhetsmässigt. Det finns på agendan, det finns ett medvetande om strukturerna som härskat sedan tidernas begynnelse. Sen ska det ju också finnas ett hållbart tänkande, en stabil långsiktig utveckling för framtiden där de som är i branschen ska ha en chans att självklart fortsätta vara det.

Vilken kvinna skulle du vilja se porträtterad här?

Jag tar gärna del av barn och barnfilmsambassadören Suzanne Ostens tankar om sitt uppdrag.

Posta en kommentar