« I Frankrike finns det kvinnliga genier ! »

Sofia Norlin är verksam som regissör i både Frankrike och Sverige. Efter Ömheten utvecklar hon just nu sin andra långfilm, Riviera.

 Vem är du?

Jag är filmregissör och manusförfattare, jag regisserar även teater, undervisar i film och är trebarnsmorsa. Jag är bosatt i Paris sedan 20 år tillbaka och arbetar både i Sverige och Frankrike.

Vad är du aktuell med?

Efter Ömheten (2013) som gjordes med Stockholms Filmfestivals långfilmsstipendium och tävlade i Berlin – och som filmens fantastiska fotograf Petrus Sjövik fick en Guldbagge för – började jag direkt skriva Riviera som är en svensk-fransk samproduktion och en historia jag fantiserat om länge. Sedan 2003 gör jag film och teater med nyanlända ungdomar, och filmen är inspirerad av deras erfarenheter. Jag skriver tillsammans med Jean-Pol Fargeau, manusförfattare till regissören Claire Denis filmer. Riviera handlar om unge Masa som söker sin bror i Europa efter att ha flytt kriget i Kongo, han hamnar i utkanten av vårt samhälle och hittar till sist en gemenskap i Främlingslegionen, den hårdaste militära styrkan som finns i Europa, och som blir en nystart för många killar. Där tränas han för att möta kriget igen. Det här hände faktiskt en av de nyanlända killar som jag arbetat med och jag har alltid undrat varför han inte fann en annan plats i vårt samhälle, där han kunde välja fred? Vi filmar på olika ställen i Europa, i Norrbotten och i franska storstaden Marseille, i verkliga miljöer där jag gör research och hittar karaktärer, och söker en bildpoesi och förhöjning som skapar en blandning av realism och dröm.

Vad gör du för att hjälpa kvinnor i branschen?

Jag ingick i Svenska Filminstitutets utvecklingsprogram Moviement för kvinnliga regissörer, där vi i en grupp på 15 regissörer med olika erfarenheter och filmstilar, tog del av forskning om kvinnor i arbetsorganisationer, utbytte erfarenheter om olika samarbetsformer och kring vad det innebär att vara regissör och kvinna. Vi pratade om maktstrukturer i små och stora sammanhang och om hur vi hanterar dem. Vi har väldigt kul ihop också, så vi träffas då och då, i en gemenskap som är en viktig kraft både individuellt och tillsammans.

Hur har du själv fått stöd?

Rent konkret genom Stockholms Filmfestivals långfilmsstipendium och Moviement, men även genom att följa erfarna regissörer, t ex som regiassistent till teaterregissören Ariane Mnouchkine, som sedan 1974 leder arbetet på Théâtre du Soleil i Paris. Med otrolig glöd och stark konstnärlig vision skapar hon fantastiska uppsättningar med närmare hundra medarbetare. Så hon inspirerar mig och sätter ribban väldigt högt för vad som är möjligt i ett konstnärligt samarbete med en gemensam vision. Och så bollar jag mycket med regissörer i min egen ålder, både kvinnliga och manliga, om konstnärliga frågor och om föräldraskap, om hur allt det där ska gå ihop. Det finns liksom inte så himla många föregångare som blandat regisserande och föräldraskap, så den balansen får ju vi söka själva. Sedan har jag ofta stort stöd och utbyte i mitt jättefina lilla team.

Vilken förändring över tid ser du?

Det som händer i Sverige just nu med en så drivande jämlikhetspolitik för film är fantastiskt bra. Alldeles snart kommer filmlandskapet att se helt annorlunda ut mot för ett par år sedan. Vad jag gillar i Frankrike är att regissörer talas om som regissörer – oavsett kön – både av branschen, publiken och i media. Franska kvinnliga regissörer vill oftast inte svara på frågor om sig själva som just kvinnor och representanter för en grupp, de vill istället tala om just sina personliga tolkningar av världen, samhället, kärleken eller vad just de gör film om. De ser sig självklart som ”auteurer” och filmbranschen synliggör dem också som sådana, vissa ses till och med som genier ! Samtidigt ska det sägas att fransk filmbransch oftast glömmer att jämlikhet inte är uppnådd än och att bara 25 procent av de franska regissörerna är kvinnor, vilket givetvis är starkt problematiskt. Jag tänker inte heller på mig själv som en kvinnlig regissör. Jag vet ju att jag är kvinna och regissör, men jag blir väldigt förvånad ifall jag någon gång upptäcker att min vision ifrågasätts på ett sätt som jag anser sexistiskt. Lyckligtvis är det sällan och jag är ganska bra på att hantera det. Och så tror jag att det här kommer att förändras väldigt snabbt nu, när många fler kvinnor gör film. Det är svårt att göra film och kräver massor av tid, så vi behöver all vår styrka till själva filmskapandet, inte till att försvara vår plats.

Vilken kvinna skulle du vilja se porträtterad här?

Jag skulle vilja höra Lisa Langseth berätta om sin nya film Euforia som snart ska spelas in och så skulle jag vilja ha franska ”guest stars”, några genier – jag skulle vilja höra regissören Claire Denis och fotografen Agnès Godard berätta om sitt långa, inspirerande samarbete. Och höra Agnès Varda berätta om dokumentärfilmaren som ”auteur”.