Artikel i Resume tisdagen den 29 april 2014

Kvinnliga regissörer får färre jobbchanser än män hos produktionsbolagen. Trots att många utåt sett säger att de brinner för jämställdhetsfrågan. Det skriver regissören Elisabet Gustafsson, som här delar med sig av egna erfarenheter från jobbsökandet.

Okej, jag erkänner: jag har inte varit runt och visat upp mig hos alla produktionsbolag i Stockholm. Av självbevarelsedrift slutade jag, helt enkelt för att det blev för dumt till slut. Jag visste ju ändå att responsen skulle bli ”just nu behöver vi inte fler regissörer men vi vill otroligt gärna få in fler kvinnor”, bara för att en tid senare se att flera av bolagen fyllt på med nya manliga förmågor.

Istället återvände jag till drama där jag nyligen har avslutat min första långfilm ”Krakel Spektakel” med en budget på drygt 21 miljoner. Ett stort förtroende från en annan del av branschen. Min fråga är nu: hur djupt sitter egentligen engagemanget för att få in fler kvinnliga regissörer inom reklamfilm? Jag har en känsla av att det är oerhört mycket lättare att sitta med i jämställdhetsmöten än att låta det påverka ens arbetsvardag.

Här följer några exempel på hur det har gått när jag har varit ute och presenterat mig.

Under ett branschmöte om hur man skulle få in fler kvinnor som regissörer deltog bl a en producent som brann för jämställdhetsfrågan. Han återgav hur kollegor – inte han själv förstås – kanske hellre väljer män så att de efter inspelning kan gå på bar och se fotboll tillsammans. Själv tyckte han att kvinnliga regissörer inte hade lika starkt visuella uttryck som män. Efteråt skrev jag ett mejl att jag inte riktigt kände igen mig. Jag gick ofta på Råsunda och tyckte nog att jag just hade en tydlig visuell profil, kanske kunde vi träffas igen? Efter några veckor fick jag svar att de tyvärr inte hade något för mig just nu. Attans, trodde precis att jag hade det som de frågade efter där!

På ett annat bolag satt producenten och läste mejl samtidigt som jag försökte fånga hans intresse med att berätta vem jag var. Han brann också för jämställdhetsfrågan. En annan producent tyckte jag skulle skriva en lista på andra reklamfilmer som jag gillade, se vilka byråer och personer som stod bakom dem och sedan kontakta dem själv. Ifall intresse sedan infann sig, skulle hans bolag i så fall producera dem. Snällt. Jag skrev aldrig klart den där listan och det är lite oklart vad han brann för.

Ett annat bolag hade jag kontakt med under flera år. Vd:n tyckte nämligen det var så roligt att jag hörde av mig med jämna mellanrum. En gång föreslog jag att han kunde testa mig på en pitch de hade fått in. Jag kunde ju efter helgen komma tillbaka med några idéer för att visa hur jag tänkte? Men se, det gick inte, för de andra regissörerna kunde bli avundsjuka då. Jag slutade höra av mig. Han har tidigare också brunnit för jämställdhetsfrågan och gör det kanske fortfarande.

Jag bytte strategi och regisserade en fejkad reklamfilm för ett påhittat ölmärke. Vi visade filmen för ett medelstort bryggeri som nappade direkt. För första gången såg de en film för kvinnor som inte äventyrade den manliga konsumentgruppen. Men tyvärr blev det ingen kampanj till slut av olika anledningar.

Så vi försökte då istället gå till andra bryggerier via byrån där filmens ad tillfälligt arbetade. Responsen blev att i så fall skulle de ta det via produktionsbolaget xx och då regisseras av någon av de manliga regissörerna där. Vi lade ner det hela, för vid det här laget hade jag börjat trötta och återgick därför till drama.

Men, tänker du säkert vid det här laget, det finns ju flera kvinnor som regisserar reklamfilm där ute, och börjar räkna på fingrarna. Visst gör det det. Men mina och andra kollegors erfarenheter kvarstår och förändring behöver väl inte ske då antalet är nere i noll? Och för vem och varför arrangeras alla dessa jämställdhetsmöten, nyinstiftade pris med mera? För vilken del av branschen? För media och för att visa att man inte är bakåtsträvande?

Jag vill tro att det finns ett uppriktighet intresse för jämställdhetsfrågan och är därför optimistisk, även för mina yrkesmöjligheter i den kommersiella världen.

Det finns bara en del saker kvar att arbeta på.

Elisabet Gustafsson, regissör sedan 2000, då hon startade sitt första produktionsbolag i Paris.

Läs artikeln i tidningen Resume