Teknologin, Makten och Rädslan

Skrivet av Anna Harding den 11 december, 2007

Ungefär tio personer avgör alla viktiga finansieringsbeslut för svensk spelfilm, sa Bo-Erik Gyberg ordf Filmallians Sverige på Filmkonventet i Luleå den 6 december.

Den f d rektorn för Filmhögskolan i Göteborg var ombedd att inleda en diskussion om biografstrukturen, distribution och kvalitetsfilm med rubriken Smultronställen, Digitala Hus och filmpolitiska lösningar. Här återges anförandet i sin helhet:

''Även om vi ser många svårigheter och olösta frågor, så vågar jag påstå - efter drygt 40 år i branschen - att vi har en samsyn om filmens betydelse både som kultur och industri och en lika stor samsyn om behovet av förnyelse av finansierings- och affärsmodeller och ett statligt engagemang för att bidra till en god framtid för den svenska filmen. Jag ser också en stark vilja att ta vara på de många nya talanger som visar sig i vårt land. Jag vet som f.d. rektor för en av landets två filmhögskolor, att här finns både talang och förmåga. Vad det nu handlar om är hur vi stimulerar och tar ansvar för det konstnärliga och affärsmässiga risktagande, som krävs för framgång. Är det den breda mångfaldens myller - eller den undersökande ingenjörskonsten vid prövningen av ansökningar om stöd, som leder framåt? Eller lite av bådadera?

Jag har formulerat tre teman för framtiden: Teknologin, Makten och Rädslan.

Teknologin

Äntligen har en internationellt accepterad standard för digital bio etablerats - DCI Digital Cinema Initiative - den standard som krävs för att amerikanska filmägare ska släppa till sin repertoar. I Sverige finns kring 60-70 digitala salonger, men bara tre eller kanske fem av dom uppfyller DCI-standard. Folkets Hus och Parker är i färd med att gradera upp, och inom något år gissar jag att vi har både fler salonger totalt än idag, och att de uppfyller DCI-standard. Sverige ligger visserligen en bit efter en del andra länder, Storbritannien med snart dryga 200 salonger, Norge med sina snart 420 och Frankrike som snart har 200 men en förändring är på gång. En ketchup-effekt där bl.a. möjligheten att visa 3-D film är pådrivande. När är alla Sveriges biografer digitaliserade? Kommer segregationen mellan små och stora orter att öka eller minska? Med segregation menar jag det faktum att små orter har svårt att driva en lönsam biografverksamhet, särskilt om man ska räkna hem investeringar eller hyra av ny teknologi. Kommer tillgången till nya storfilmer verkligen att bli bättre för de små biografägarna? Kommer kvalitetsfilmen få nya möjligheter vid en digitalisering? Attraherar smultronmärkningen fler besökare än den skrämmer bort?

Ett annat teknologiskt spår är de nya visningsformerna. Varför dröjer det med genomslag av enkla och effektiva legala nedladdningsmöjligheter för film? Är det verkligen möjligt att få lönsamhet via nätet annat än i undantagsfall? En etablerad producent av spelfilm som jag talat med, sa att man försökt och nått upp till en intäktsnivå via s.k. nya visningsformer, som motsvarade en procent av den totala intäktsvolymen från produktionen. Och vad betyder teknologin för uttrycken och gestaltningsmöjligheterna? Filmen är inte längre hänvisad till givna längder och genrer, utan snarare till överföringsteknologier - nätet, mobiltelefonerna. Det öppnar för vad som ibland betecknas som en demokratisering av filmmediet. Men med kritiska ögon skulle jag vilja fråga om inte begreppet demokratisering i det här sammanhanget är ett nödtorftigt skylande av amatörismens seger över professionalismen. Är verkligen Youtube svaret på svensk films framtid?

Makten

Många under Filmkonventet talat om marknadskoncentration och maktkoncentration. 90 % av biografmarknaden i de 20 största orterna kontrolleras av SF. Hur hänger det ihop att antalet biografstolar idag är större än någonsin, medan biografer läggs ner. I Malmö har under året 9 av 21 salonger stängts som en konsekvens av monopolet - förlåt, marknadskoncentrationen. Ungefär tio personer avgör alla viktiga finansieringsbeslut för svensk spelfilm. Av 300 produktionsbolag, de flesta mycket små, har kanske bara tre kapaciteten att agera på egen hand. Det säger sig självt att, som Göran du Rées påpekade i sitt invigningstal, en sådan struktur är problematisk. Den leder till affärsmodeller där upphovspersoner och producenter alltför ofta sitter med Svarte Petter. Och vad innebär det för den långsiktiga återväxten av talanger?

Men om vi för ett ögonblick vänder på kikaren, och ser Sverige som en liten, liten del av en global marknad, där även våra större aktörer är små, så är frågan om något annat är möjligt av egen kraft? Gör inte SF det enda som är möjligt sett ur det uppdrag de har av sina aktieägare? Och kom ihåg att det inte bara är svenska producenter som oroas av SF:s marknadsdominerande ställning, utan även utländska filmägare och distributörer, som nu inte kan spela ut olika biografkedjor mot varandra. Gör inte SVT:s beslutsfattare vad som kan göras inom ramen för en både politiskt och konkurrensmässigt utsatt position, och är det inte så som Cissi Elwin säger att den nya produktionsstödspolicyn är en konsekvens av det nuvarande filmavtalet och finansieringsmodellen, inte det som orsakar svårigheterna? Givet resurserna så är SFI:s nya handlingsplan för distribution och biografer helt säkert ett steg i en god riktning, men hur långt räcker det? Knapphet gynnar inte alltid modet att experimentera och ta risker. Det beprövade känns oftast säkrast när marginalerna är små, de som har makten över produktionsbesluten och över biografrepertoaren, frestas begripligt nog att göra vad som fungerat tidigare. Men utan risktagande finns inga vinster. Är det så att vår nuvarande maktstruktur sakta men säkert urholkar själva grunden för en framtida utveckling av svensk film - nämligen det konstnärliga risktagandet?

Då blir som många berört redan, frågan vad de som har makten, själva kan göra inom ramen för rådande förutsättningar? Biografbranschens och distributörernas marginaler är med affärsmässiga mått inte särskilt imponerande, men ändå. Hur ser verkligheten ut om tio år när Sverige är en ännu mindre del av den globala mediaverkligheten? Vilket ansvar ligger hos er och vilket ligger hos kulturpolitiken?

Rädslan

Någon sa igår att rädsla är en dålig grogrund för kreativitet och skapande. Jag håller med. Flera talare har berört rädslan, men jag har intrycket att det varit lätt att släta över. Jag vill därför återspegla vad jag kommit i kontakt med under hösten och under mina förberedelser för filmkonventet.

Jag har talat med flera producenter som berättar om hur svårt de har att överhuvudtaget få tillgång till biografer för att sätta upp sina filmer. Även om det först fanns ett litet fönster, så flyttas sättningen för att bereda plats för någon annan. Arn går ut som en bombmatta, som någon sa, och eliminerar effektivt utrymmet. Men, har man påpekat, man vill inte personligen framträda för att berätta om saken, eftersom det skulle försämra möjligheterna i framtiden.

Eller ta biografägaren på den lilla orten som inte får tillgång till kopior, annat än för sent. Få vill träda fram eftersom man inte vill stöta sig med distributörerna. Man hoppas på bättre lycka nästa gång.

Och regissörerna och manusförfattarna som har fått det man beskriver som "producenttvånget" över sig för att kunna närma sig Filminstitutet. Man upplever att man tvingas in i en olycklig beroendeställning till producenterna och att det leder till försiktighet och säkra kort. Även om man säkert kan driva motsatt argumentering, så är det ett faktum, att jag mött flera skickliga och etablerade regissörer och dramatiker som är genuint oroade, och att denna oro tar upp stort utrymme från den kreativa energin.

Och så till sist själva den logistiska basen för att i Sverige kunna producera god film till framtidens biografer och andra visningsfönster. Infrastrukturen av kunniga filmarbetare och teknikföretag. Jag blev i höstas uppringd av en arbetsförmedlare som uppgivet berättade att det under flera veckors tid hade ringt ett antal etablerade filmarbetare - ljudtekniker, fotografer, klippare - som alla hade sagt att de nu inte orkar hålla ut längre. Jobben är för få, villkoren för pressade, oron och rädslan för försörjningen alltför gnagande - det är inget liv. Samtidigt ser vi hur konkurrensen på teknikmarknaden ökar och lönsamheten sjunker. När lämnar det sista analoga labbet landet, och gör det i så fall något? Behöver vi vara oroliga för att vi i Sverige kanske snart inte har tillgång till kompetenta team och relevant teknik? Och vad betyder det i så fall för svensk films framtid?

Men när dessa bitvis oroande frågor är ställda vill jag ge min helhetsbild. Jag är nämligen övertygad om att vi förmår bruka moderna teknologier för den svenska filmens bästa. Och jag är lika övertygad om att vi tillsammans - bransch och politiker - kan påverka maktstrukturerna så att de bättre gynnar ett kreativt klimat. Och jag vill tro och hoppas att vi genom öppenhet kan minska rädslan eller åtminstone bemästra den. Det betyder att jag har en stark tro på svensk films framtid

Bo-Erik Gyberg, ordf Filmallians Sverige