SFI:s filmkonsulenter diskuterar jämställdhet. Fr v: Anne-Marie Söhrman Fermelin, Tove Torbiörnsson, Johan Bogaeus, Lisa Ohlin, Peter "Piodor" Gustafsson. Fotograf: Sarah Arildsson

• 
• 
• 
• 

Filmkonventet i Luleå

Skrivet av Christina Olofson den 11 december, 2008

Christina Olofson summerar samtal om genus i svensk film

För femte året i rad äger Filmkonventet i Luleå rum, arrangerat av Filmpool Nord.
Filmkonventet, som ägde rum 3-4 december 2008, invigdes av skådespelaren Sven Wollter som talade om hur konsten föddes och ledde det vidare till filmkonsten. Filmen som till skillnad mot en teaterföreställning har ett liv långt efter att den har haft premiär. Den lagras och lever vidare. "Filmandet fortgår hur man än gör. Men det får inte bara ske på marknadens villkor. Film skall svara mot djupt mänskliga behov". Han avslutade med att önska kommunala biografer, oberoende av lönsamhetskrav. Viktigt framför allt nu, när vi har ett biografmonopol, SF.

Under två dagar möts c:a 250 personer i Luleå, alla med filmen som uttryck och profession. En stående punk på dagordningen under de gångna filmkonventen har varit frågan om genus i svensk film, och så även i år, med rubriken "Så svårt kan det vara!".
2004 gav Svenska Filminstitutet ut boken "Hur svårt kan det vara? Filmbranschen, jämställdheten och demokratin". Samtalet leddes av konventets ena moderator Susann Jonsson. I år hade hon vid sin sida Bo-Erik Gyberg.

När Filmkonventets deltagare anlände till Luleå fick alla som ville besvara en enkät om betydelsen av genus i svensk filmproduktion. Organisations- och ledarskapskonsulten Erna Sundqvist gjort en snabb sammanställning av enkäten och inledde med att redogöra för resultatet. Därefter steg konsulenterna upp på scen, Anne-Marie Söhrman Fermelin, kortfilmskonsulent (avgående), Johan Bogaeus, barn- och ungdomskonsulent, Tove Torbiörnsson, dokumentärfilmskonsulent samt de bägge långfilmskonsulenterna Lisa Ohlin och Piodor Gustafsson.

Frågan 40/60 är en utmanande fråga. I vårt senaste filmavtal skrevs paragraf 4 in som säger:

4 §
Parterna är eniga om att verka för att öka jämställdheten på filmområdet. Målet är att stödet till svensk filmproduktion skall fördelas jämnt mellan män och kvinnor.
Målet innebär att andelen kvinnor i för filmproduktionen centrala funktioner skall öka under avtalsperioden. Senast ett år före avtalsperiodens slut bör endera könet, räknat i antal projekt som får stöd, vara representerat till minst 40 procent inom kategorierna manusförfattare, producent och regis-sör. Målet gäller för filmkategorierna långfilm, barn- och ungdomsfilm respektive kort- och dokumentärfilm.
Stiftelsen skall årligen redovisa könsfördelningen när det gäller manusförfattare, producenter och regissörer i de filmprojekt som får stöd samt de genomsnittliga stödnivåerna för filmer av enbart eller i huvudsak kvinnor respektive män. Även fördelningen inom filmteamet i övrigt i dessa filmprojekt skall redovisas.
Stiftelsens redovisning skall även omfatta de medel som regionala produktionscentrum använder för finansiering av filmprojekt.

Enkäten hade besvarats av 28 kvinnor och 28 män, totalt 56 av 250 deltagare. Hon började med att säga att vi lever i en stark konkurrenssituation, kvinnor och män. Vi slåss alla för att få del av förhandsstödet och det gäller att synas. Hon pekade på programmet som var layoutat med stjärnor, och stjärnorna innehöll namn, manliga namn. Detta ansåg hon var betecknande för den svenska filmverkligheten. Men vi vet att det finns kvinnor som gör ett hårt arbete. Hon pekade också på att vi och filmen inte lever i en isolerad värld. Erna Sundqvist har en bakgrund i att ha arbetat 20 år på Volvo och under de 10 senaste åren arbetat med ett genusperspektiv. Vad är det som är svårt? En förändring går inte av sig själv konstaterade hon. Enkäten bestod av tre frågor;

1. På vilket sätt har ovanstående paragraf 4 påverkat ditt arbete?
Två tredjedelar av kvinnorna ansåg att de inte märkt någon skillnad. Någon tyckte det var bra att den fanns inskriven, det gör att man kan fundera och argumentera kring frågan. Två trodde att de haft fördel när de sökte pengar. Av männen ansåg 19 att de inte påverkats alls. Två ansåg att gubbmaffian var ett stort hinder för att förändra rådande förhållande.

2. Vi har inte tillräckligt många kvinnor som regisserar långfilm. Beskriv kortfattat de hinder du ser och ev. förslag för att kunna förändra detta.
Kvinnorna ser de gamla strukturerna, som alltså anses manliga som största hindret.
De som bestämmer på institutionell nivå och på bolagen, företrädesvis män har största ansvaret. Männen delade si två grupper, de som inte såg att det var något problem och frågan är onödig och de som hade konstruktiva förslag. Det finns inte tillräckligt med begåvningar, kvinnor är inte beredda att satsa och offra hus, hem och hälsa. Kvinnorna måste lära sig att ta för sig. Det finns inga hinder. Hälften av männen hade konkreta förslag; byt ut toppen i branschen, bort med "bastuklubben", för mycket trångsynta gubbar men en förändring är på gång, den manliga maktstrukturen är inte intresserad av en jämställd bransch, satsa på utbildning för endast kvinnor, jämför med Teaterförbundets utbildning för 12 kvinnor till teaterchefer, samtliga har arbete, Film-Farmor, ett mentorsprogram där SFI går in med stöd.

3. Hur tycker du SFI och branschen skall ta ansvar för att uppnå 40/60-målet under nästa avtalsperiod?
C:a 10 tycker att ett mer målmedvetet arbete måste till, varför inte 50/50 istället för 40/60, ställ krav. Bland övriga 10 fanns några som vill ha kvotering, återinför jämställdshetsforum som SFI tidigare anordnade. En tredjedel av männen anser att kvotering skall införas, se till att alla tar sitt ansvar.

Detta är ett axplock av det Erna Sundqvist redovisade mer kan läsas på Filmpool Nords hemsida http://www.fpn.se/site/files/Filmkonvent08Referat.pdf

Konsulenterna berättade sedan om sitt arbete. De var eniga om att det är en svårighet och att när det gäller finansiering och distribution av långfilm är det svårare för kvinnorna. Som Lisa Ohlin uttryckte det; "Den manlige konstnären är normen. Det finns en osäkerhet kring kvinnors skapande." Piodor Gustafsson påpekade att det är svårare för kvinnliga projekt att få full finansiering och det tar längre tid. Som Tove Torbiörnsson uttryckte det; "Filmen har en otrolig betydelse för hur vi uppfattar världen. Vi har ett j-a ansvar. Vad är det vi skildrar? Vad är det för könsroller vi cementerar?" Johan Bogaeus talade om att "vi inte får se §4 som ett misslyckande, då är risken stor att den försvinner ur avtalet". Anne-Marie Söhrman Fermelin menade att när hon går in i projekten blir de av eftersom hennes del av finansieringen är så stor. Hon har hela tiden strävat efter "femtio-femtio mellan könen". "Filmbranschen har gått från machokultur till en mer jämställd bransch. Det är en annan attityd än tidigare och det är bra för svensk film att det blir mer diversifierat. Det är en kvalitetsfråga", menade Piodor Gustafsson.

Detta var en stor fråga på filmkonventet som i övrigt lät filmutredaren Mats Svegfors ställa frågor till en (bitvis svarslös) panel. Jonathan Olsberg redovisade utredningen han gjort på uppdrag av Producentföreningen och Film i Väst. Fildelningslagen talades det om och Filmbågen, ett samarbete mellan 4 starka regioner i norra Sverige (Filmpool Nord och Film i Västerbotten), Nordnorge (Filmcamp) och norra Finland (Poem i Uleåborg). Ett flertal inlägg efterlyste en politisk vilja på filmområdet, adresserat till Kulturdepartementet. Avslutningsvis fick en panel av 4 personer; Klara Björk, Bengt Toll, Jan Palo och Börje Hansson svara på ja eller nej på frågor om vår filmvärld från Susann Jonsson och Bo-Erik Gyberg, inspirerat av God morgon världens politiska panel på radions P1.

Filmkonventet avslutades av Vigdis Lian f.d. direktör för Norges Filminstitut (läs hennes krönika på Wifts hemsida). Hon anknöt till Sven Wollters inledning om konsten och filmen, efterlyste handling och politisk vilja och menade att konsten alltid måste ha ett offentligt stöd. "Politikerna måste bry sig mer. Vi är beroende av offentligt stöd för att skapa kultur." När det gäller kommande filmutredning sa hon; "Ta tid på er och tänk kloka tankar!" Och det är viktigt att göra film i hela landet. Hennes slutord; "Lycka till med en ny filmpolitik, för bästa möjliga film i Sverige!"

Så reste vi hem fyllda av intryck och reflektioner.