Vigdis Lian

• 
• 

Filmvärlden är inte könsneutral, lika lite som samhället är det.

Skrivet av Vigdis Lian den 28 oktober, 2008

Film är kulturellt identitetsskapande genom att visa vem som syns, vem som berättar vilka historier från vilka perspektiv. Med andra ord, om de flesta filmerna är gjorda av män om mäns liv, med manliga huvudpersoner, påverkar denna spegel av verkligheten oss, vare sig vi vill eller inte.

Är det inte en tankeställare att mäns historier angår alla, medan kvinnors historier bara angår kvinnorna. I recensioner, branschsnack och vardagssamtal är filmen som uttryck genusbaserad. Inte konstigt då att filmen också är det i filmkonsulenternas värdering! Att jag inte får ta del av halva befolkningens historier, drömmar och tankar skapar ett demokratiskt underskott. Ett identitetsunderskott.

Under de senaste åren har vi på olika arenor haft en pågående debatt om hur få kvinnor som jobbar såväl bakom som framför kameran inom spelfilmsproduktion. Detta har lett till utredningar och studier (både i Sverige och Norge) som bekräftar det vi redan vet; vi lever i en 20-80 % värld.

Debatten har resulterat i att aspekten om jämställdhet nu är statistiskt nerskriven i den norska regeringens filmutredning Veiviseren. Exempelvis kommer kvotering att användas om målet om en 40-60 % fördelning i centrala positioner (produktion, manus och regi) inte uppnås före 2010. Det är viktigt att precisera att kvotering används som ett nödvändigt demokratiskt medel för att säkra rimligt likvärdig representation av det underrepresenterade könet - när man är lika kvalificerad eller innehar jämförbar kompetens.

Det finns ingen uttalad motvilja mot att sträva efter jämställdhet mellan könen inom filmområdet, men många hävdar starkt att konst inte kan kvoteras. En norsk regissör som har arbetat med film de senaste tjugo åren säger att hon först för tio år sedan blev definierad som regissör och nu har hon fått prefixet kvinnlig framför sig. Hon upplever att debatten är omvänd och att vi fått en polarisering som inte gagnar kvinnorna.

Ingen vill förlora fördelar, inte heller de manliga regissörerna. Om man väljer kvotering, dvs att välja mellan två likvärdiga manus till fördel för kvinnan som söker stöd, finns det självklart mindre medel kvar att dela på. Emellertid kan väl ingen med handen på hjärtat hävda att män uppenbarligen är mera kvalificerade att göra spelfilm än kvinnor, och därmed har en medfödd rätt till stöd? Till det vill jag tillägga; världen är full av likgiltiga och/eller medelmåttiga filmer gjorda av män!

Ska vi snart börja kalla en spade för en spade! D.v.s. tala klarspråk.

Skev könsbalans är en fråga om kultur, vilja och förmågan att bryta med gamla mönster. Systematiskt arbete behövs för att ändra inställningar och rekryteringsprocesser. Ytterst få vill medge att de faktiskt är bekväma med 20/80-tillvaron (medan fler tycks tro att 40/60-regeln betyder att det ska vara 40% kvinnor och 60% män...)

Varför upplevs strukturella åtgärder som ett hot? Kvotering får som sagt många att se rött. Jag påminner om att vi i Norden har en laglig rätt till lika tillgång på utbildning och arbete, till deltagande och medverkande oavsett kön, ras och religion. Målet är inte att drabba männen som individer, men konsekvensen av att fler kvinnor får stöd är med nödvändighet att färre män får det, i ett konstområde som har ett trångt nålsöga.

När det offentliga beviljar medel till filmproduktion, måste också det offentliga kunna sätta kriterier för vad stödet ska gå till! Om man ska lägga upp strategier för att säkra en rättvis tillgång, måste debatten lyftas från ett individplan till ett politiskt plan. Att sätta ramvillkor är inte att gripa in i det konstnärliga arbetet. I slutändan kommer det att handla om verktyg och beslutsordningar som kan gynna båda könen.

Kvinnor blir drabbade av en könssegregerad marknad. De hämmas av en gammal hierarkisk organisationsmodell. Det enda som för oss framåt är att själva ta tag i strukturerna och att ta ansvar för att utmana det existerande systemet.

• Det är listigt att skaffa sig kunskap om att leda företag och om organisering. Det ger muskler i möten med producenter och beviljande myndigheter. De norska konstnärsorganisationerna har, med stöd från Kulturdepartementet, initierat ledarskapsutbildning för kvinnor i utövande yrken hösten 2008.*
• Det är viktigt att skapa arenor där kvinnor synliggör sitt arbete; Wift Norges vykort från tre fotografer är ett sådant exempel.
• Handledning från egna mentorer är bra för båda könen, men notera att unga manliga filmarbetare snabbt adopteras av sina äldre kolleger, medan kvinnorna kommer sist i kön. Om det offentliga vill att jämställdhetsarbetet ska gå framåt bör man avsätta medel för att ändra på detta. I Norge har vi stödordningen Signatur K, men det är ett projektutvecklingsstöd och täcker inte behovet av s k "on-the-job-training".

Kvinnor måste lära sig att avslöja härskarteknikerna och att inte inordna sig den långsamma vägen genom nålsögat. Den som har lärt sig vad som belönas/straffar sig i filmmiljön, har lärt sig stamspråket för att bli en del av gänget och inviteras i det goda sällskapet. Det är när män väljer män och kvinnor väljer män** som kvinnor inte kommer vidare.

Även om det inte är kvinnors eget ansvar att hjälpa och stödja sina medsystrar påminner jag om vad Madeleine Albright sa en gång:
"There's a special place in hell for women who don't help eachother!"

* Wift Sverige ansöker f n om medel för att påbörja motsvarande process i svensk film- och tv-bransch (red. anm.)
** "Når menn velger menn - og kvinner velger menn. Synspunkter på bruk av kvinneligeressurser i norsk filmbransje" (Enerhaug, Hetleog Seierstad, AFI notat 5/04)

Oslo, oktober 2008
Vigdis Lian