Huvudbudskap på Wift-lunch om manus: Arbeta inte gratis!

Skrivet av Anna Harding den 3 mars, 2006

av Monica Rolfner

Måndagen den 27 februari samlades cirka 20 kvinnliga manusförfattare, producenter och andra filmarbetare på Filmhuset i Stockholm för att diskutera manusförfattarens arbetssituation och yrkesroll.

Som manusförfattare arbetar man ensam. Därför behöver man lite stöd, bekräftelse och sällskap ibland. Samtala om gemensamma problem och upplevelser.

Camilla Roos från Wift höll i det hela, manusförfattarna Annika Thor och Marianne Strand var inbjudna gäster tillsammans med Lotta Wattrang från Dramatikerförbundet.

Arvode tidigare

Man kommer ju dessvärre inte ifrån frågan om pengar. Hur ska manusförfattare se till att få betalt för sitt jobb? Marianne önskade att pengarna skulle komma in tidigare i processen, för att manusförfattaren ska få skrivro och slippa försörja sig med annat vid sidan om. Som det är nu får man oftast den större summan efter att produktionsbeslut är fattat. Det innebär när manuset är färdigt och finns i en inspelningsversion.

Hur ska man våga ställa krav?

Det finns inget riktigt bra svar på den frågan. Ofta sitter manusförfattaren ensam och måste själv fatta beslut om att skriva mer gratis eller lägga ner alltihop för att det inte finns mer pengar. Det är sannerligen ett Moment 22. Då är det tydligt hur viktigt det är att träffa andra manusförfattare som på den här lunchen där man får dryfta sina frågor och problem.

Ska vi fortsätta skriva på spek? Vilken annan yrkesgrupp accepterar att arbeta först och kanske få betalt sen? För människor utanför filmbranschen ses det som rätt udda...

Fler beställare önskas

Det är bristen på pengar och ett litet publikunderlag som sätter oss i den här sitsen. Svensk film skulle behöva fler beställare. Både från film och TV. SFI har inte den rollen. Kanske skulle det finnas en utvecklingskonsulent på SFI eller i dramatikerförbundets regi? En instans före filmkonsulenten och till och med före producenten? En manusutvecklingsverkstad?

Mer företagsstöd

Det var också bra att få en inblick i producenternas situation. Christina Olofson berättade att producenter kan få företagsstöd från Svenska Filminstitutet. Bolaget får pengar att själv fördela på olika projekt, främst till manusförfattare inledningsvis. På det viset behöver bolaget inte söka pengar för varje enskilt manus. Mer av det skulle kanske lösa många problem?

Svårt skydda manus

Anita Oxburgh talade om producentens ansvar att skydda manus. Vilket blir svårare ju fler finansiärer som är inblandade. Alla vill dra sitt strå till stacken, hur ovälkommet det än kan vara. Eller som Annika Thor sa: Ingen kommer till inspelningsplatsen och lägger sig i hur fotografen ställer in kameran, men skriva - det kan ju alla. Manusförfattarens yrkesroll har uppgraderats de senaste 15 åren, sa Annika också, men det är ändå en bit kvar till teaterdramatikerns status.

Tillit och kommunikation viktigt

Tillit och kommunikation var andra begrepp som togs upp. Att de inblandade (manusförfattare, regissör, producent) är tydliga i samarbetet. Ingen ville ha någon standardmodell för hur detta samarbete ska gå till, det är olika från gång till gång, det verkade alla ense om.

En manusprocess tar tid. Därför är det är viktigt att man trivs och kan samarbeta på ett lustfyllt och kreativt sätt. Gå på magkänslan, känns det fel, är det antagligen det. Viktigt också att processen inte dras ut på i åratal, ligger vilande långa perioder, då risken är att glöden falnar, att man nästan glömmer vad det var man ville berätta. Vilket alltså är risken när pengar måste sökas för varje steg. Manusstöd, planeringsstöd, förhandsstöd. Kan bli ordentligt hackigt. Dessutom mycket väntan. Väntan är döden för kreativitet. Det är tyvärr också bristen på pengar. Och att skriva manus efter manus som aldrig kommer till produktion av olika orsaker. Vi lär få tala vidare om olika lösningar, men Wift-lunchen var ett bra initiativ!

Monica Rolfner