Det behövs fler kvinnoberättelser!

Skrivet av den 24 maj, 2005

Ann Petrén intervjuas av Sara Zommorodi, ung skådepelerska.

Det som driver skådespelerskan Ann Petrén är nyfikenhet. Och det är kanske därför hon har stannat vid teatern och filmen i snart trettio år.

- Jag vill alltid lära mig nya saker, säger hon.

Ann beskriver sig själv som blyg och tyst. Hon sökte sig till teatern, lockad av platsen och miljön och blev sedan fast i dess magiska atmosfär. Ann tänkte aldrig att hon skulle bli skådespelare, det bara blev så. Under gymnasiet bytte hon från naturvetenskaplig linje till estetisk, eftersom hon kände sig mer hemma bland esteterna, som hon fann roligare.

Boulevardteatern

Ann började vid amatörteatern precis som sin syster och fortsatte några år senare på Västmanlands länsteater. Därefter följde Malmö scenskola och sedan blev det Västmanlands Länsteater igen, men nu i en riktig roll. Ann Petrén var också med och startade Boulevardteatern 1984.

Hon ger ett lugnt och jordnära intryck. Vi börjar samtala om hennes familj som består av make, en dotter som är 17år, fyra bonusbarn, samt en katt.

Hatkärlek till teatern

Ann förvånar mig när hon säger att hon inte skulle rekommendera sin dotter att välja skådespelarbanan.

- Jag har en hatkärlek till det här jobbet. I perioder tycker jag att jobbet stjäl mitt liv, det går åt så mycket energi, väldigt mycket tid och man är under ständig press. Kanske känns det mer med åren. Jag har också ett behov av att bestämma över min tid. Jag skulle önska att man kunde ta kompledigt ibland, säger hon och ler. Det går inte att ta miste på att hon trots allt älskar sitt jobb.

Kontinuitet viktig

Ann kan sakna friheten, samtidigt som hon har ett stort behov av att tillhöra en grupp. Hon har inte frilansat under längre perioder. Ann Petrén är en av få förunnade skådespelare som är tillsvidareanställd på Stadsteatern. I snart tio år har hon tillhört teaterns självständiga grupp Unga Klara med endast kortare avbrott. Kontinuiteten är viktig för henne.

- Det är viktigt med en bas. På så sätt har man en grupptillhörighet men också ett stort ansvar gentemot varandra. Samtidigt är det viktigt som skådespelare att göra annat för att behålla sin nyfikenhet och spontanitet. Det bästa är att vara borta ett tag, få nya erfarenheter som man kan använda och bygga vidare på när man kommer tillbaka till ensemblen.

Sticker ut hakan

Hennes nära samarbete med regissören Suzanne Osten, konstnärlig ledare för Unga Klara, är avundsvärt för många skådespelare i vårt land. Ann Petrén ger mer än en handfull positiva kommentarer om henne, men berättar samtidigt att Susanne har haft det svårt som kvinna i filmbranschen.

- Suzanne har en fantastisk talang. Hon ligger alltid rätt i tid med rätt ämne. Hon jobbar med teatern som om den vore en ständig utbildning. Fast hon har varit motarbetad länge inom filmbranschen. Jag tror det beror på att hon vågar sticka ut hackan. Men det är ju tragiskt att det ska vara så. De är väl rädda för henne, för att hon vågar göra sin grej.

Var nervös

Hur kommer det sig att du delade ut pris till bästa manliga skådespelare under Guldbaggegalan utklädd till man?

- Jag blev tillfrågad, sen började jag spåna och kände att jag ville komma dit som mig själv, men ändå klä ut mig. Jag minns att jag tänkte; om jag står där som man, kan jag säga att det är en roll som jag ogärna lämnar ifrån mig. Men jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag tänkte, tänk om ingen fattar vad jag håller på med!

Men den kvinnliga bildproducenten förstärkte effekten.

- Hon låg på med bilder på rätt män precis innan, säger Ann.

Det krävs ofta av svenska skådespelare att kunna spela teater och film samtidigt. Hur går det ihop?

- Det är svårt, arbetet slukar nästan all tid. Det gör det extra svårt för kvinnor som tar mycket ansvar för familjen. På teatern vet man vilka kvinnor som har barn, men det är inte lika tydligt vilka män som har det, det är en sorts ojämlikhet där.

Hur menar du?

- Kvinnor har ju fortfarande huvudansvaret för barnen! De kan inte jobba vissa tider på grund av barnen. Men då tar någon annan deras arbeten och det innebär i sin tur att de hamnar på efterkälken. Många tjejer oroar sig och är rädda för att skaffa barn. Det här är ett fenomen som gäller i de flesta yrkesgrupper. Det är inte klokt att vi inte har kommit längre! Att skaffa barn får inte vara ett problem!

Hur kan man bryta detta mönster?

- På många sätt; dels kolla vilka lagliga rättigheter det finns. För det finns en skyldighet för arbetsgivare att underlätta för småbarnsföräldrar. Men man bör också ta reda på vad som är ens rättigheter.

Genomarbetade repetitioner

Ann tycker det har varit tufft att vara borta så mycket från sin dotter på grund av jobbet, samt att många filmroller kommit i fel tidpunkt och med alldeles för kort varsel.

Hur förbereder du dig för en filmroll?

Hon funderar ett långt tag och säger slutligen:

- I film säger regissören att man inte ska repetera sönder spelet, utan behålla fräschören! Det innebär att man inriktar sig på en teknisk repetition. Men jag ifrågasätter den metoden. En bra genomarbetad repetition skapar många infallsvinklar, flera möjligheter! Man måste lägga ner mer arbete vid repetitioner. Man måste också lita på en berättelse, tonen i den! Som Maria Bloms Masjävlar där kändisar inte ska bära en hel film, som det kan vara ibland.

Vad gör du just nu?

- Jag har den ena huvudrollen i en tv-serie som Lisa Ohlin har regisserat för SVT. Den har två kvinnliga huvudroller. Det är ovanligt för att vara SVT.

Hamnar lätt i fack

Ann berättar att hon mest har fått spela roller ur lägre medelklass och arbetarklass.

- Det har att göra med hur bilden av överklassen ser ut, att den blivit lite generaliserad. Bilden av överklassen som den perfekt snygga.

Ann Petrén känner sig lite stolt ändå, eftersom hon själv kommer från en högborgerlig miljö.

- Det bevisar att man kan spela allt, säger hon bestämt. Jag har "de andra rollerna" kvar att spela.

Menar du att rollsättare, rollsätter efter ens utseende?

- Ja, och man hamnar lätt i ett fack. Rollsättare har oftast ingen kunskap om oss skådespelare; de vet inte att vi kan spela allting! Dels ser de inte så mycket på teater där vi får variera oss mycket mer. Nu kan jag inte säga att jag fått spela likadana roller, men ändå. Problematiken kvarstår.

Hur kan man slå hål på myten att skådespelare inte kan ändra sitt utseende?

- Man måste tvinga rollsättare att gå på bio och teater så att de ser skådespelare agera på teater och film. Det gäller att slå hål på fördomen att man inte kan styra ner sig framför kameran. Det är fel att bara återanvända de skådespelare som redan spelar. Och det är en jättestor begränsning att stirra sig blind på bilder.

Hon tar mig som exempel.

- Åh! Bruna ögon, brunt hår, aha den typen! Vad innebär det? Bullshit! Låt oss se vad den här personen kan göra istället! Då tror jag det skulle bli mer liv i både tv och film. Om man verkligen rollsatte ordentlig. Tvinga rollsättarna att se oss skådespelare på riktigt, förklarar Ann.

Ann säger också att hon tycker att de skådespelare vi ser på våra scener och i våra filmer inte alltid är representativa för vårt land.

Vad tror du om vi införde en lag mot att de frågade oss om ålder, ursprung mm?

- Verkligen en intressant tanke! Men rollsättarna måste faktiskt bergipa att vi själva vet vad vi kan göra. Men det är ingen som riktigt frågar oss. Visst har vi alla begränsningar, men samtidigt möjligheter som de ofta inte ser!

Vill vara med tidigt

Vad kräver du av dem du arbetar tillsammans med?

- Jag kräver ingenting, men det är alltid roligare när regissören är intresserad av spel och inte bara av bild. Jag gillar när det får hända saker som inte är planerade, ett slags tillåtande klimat är viktigt. Jag vill också att man ska känna att man gör filmen tillsammans. Jag önskar nästan att man inte vet vems bild det är. Sen tycker jag det är kul att vara delaktig i mycket mer än skådespeleri, som till exempel vilket anteckningsblock min karaktär ska använda? Hur ser påslakanet ut? Jag vill inte få allt serverat på en bricka!

Vad kräver du av en optimal filminspelning?

- Optimal inspelning handlar om vilket arbetsklimat man skapar, för arbetsklimatet är så känsligt - och viktigt. Sen kommer det där osynliga liksom av sig självt.

Vi kan ta dig och mig som exempel. Vi ska spela syskon. Vad är det som gör att hon tror att just vi passar som syskon? Det gäller ju att vara känslig för saker som kanske inte direkt syns. Det är mycket i livet som är osynligt men som ändå påverkar oss.

Är det ont om bra kvinnliga roller?

- Man skall framför allt aldrig säga att det inte finns några kvinnliga roller eller kvinnliga dramatiker. Det finns massor! Men de får inte och har inte fått tillräckligt med utrymme. Det är för lite kvinnoberättelser som får pengar och resurser. Men de finns ju där!

Kan en organisation som Wift påverka?

- Ja, absolut! Wift måste bara få större spridning. Det vore bra med en Wift-medlem i varje led; inom dramaturgi, manus, produktion, tv och så.

Vanliga människor

Känner du att du kan påverka människor med ditt arbete?

- Jo, många blev ju glada när jag spelade en arg äldre kvinna i Jag vänder mig om! Jag representerar ju så som folk ser ut, vanliga människor. Men vi måste påverka schablonbilden av dagens människor överhuvudtaget på film. Man ska till exempel inte godkänna kvinnoroller som inte har en benämning eller ett yrke, eller ingenting! Vi måste utbilda oss i dessa frågor så att det blir en angelägenhet för många krafter samtidigt. Här behövs ett nätverk.

Kanske vi bara skall visa starka kvinnor på film istället.

- Ja, faktiskt tror jag det.

Ann tänker till ett tag och säger:

- Men du, visst säger man aldrig att det finns starka män, utan bara starka kvinnor? Det finns män och starka kvinnor, eller hur? Inte kvinnor och starka män?

Wift behövs

Vad tror du om wifts framtid?

- Behovet är enormt för den här typen av forum. Vi håller nog alla på att utbilda oss i genusfrågor, man behöver alltid någon att tala med. Ensamhet är den största fienden.

Till sist varför ställde du upp på en intervju för Wift?

- Jag tyckte om idén att träffa en ung skådespelerska att samtala med. Och jag tror på Wift, som en nödvändighet.

Intervjun skulle ha tagit en och en halv timme men den tog totalt 5 timmar spridda över två tillfällen. Ann är lätt att samtala med och hon är en sådan person som man vill träffa igen - ofta.