40/60 i praktiken

Skrivet av Anna Harding den 8 december, 2006

Vad har skrivelsen i nya filmavtalet hittills inneburit för jämställdheten i filmsverige? Frågan diskuterades under ett seminarium på branschevenemanget Filmkonvent 06 i Luleå 6-7 december.

Ivar Køhn, drama- och långfilmskonsulent Norsk Filmfond, inledde samtalet om kön och maktfördelning inom filmbranschen med att ge en bild av situationen i vårt grannland. Därefter följde ett samtal med Svenska Filminstitutets konsulenter Pjodor Gustafsson (långfilm) och Tove Torbiörnsson (dokumentär) om vad 40/60-skrivelsen i det senaste filmavtalet innebär för deras arbete.

Norsk film går hem i Norge, enligt Ivar Køhn. Flera av de senaste årens produktioner kan uppvisa goda publiksiffror på hemmaplan. Även internationellt röner norsk film just nu viss uppmärksamhet, med bland annat tre spelfilmer i Cannes. Men av de 21 norska filmer som hade premiär 2006 var endast tre regisserade av kvinnor. Det är futtiga 14% kvinnor mot 86% män. Enligt rapporten Tallernes tale är den kvinnliga representationen inom norsk film bara 20%, och den manliga alltså 80%.

I Norge diskuteras nu kvotering. Ivar Køhn kan inte se några skäl till att inte kvotera, om man verkligen vill uppnå en förändring av situationen. Problemet, menar han, är rädsla för förändring. Man - det vill säga männen - har ångest för allt möjligt: Att kvinnor kan känna sig diskriminerade, att misslyckade resultat kan förstöra kvinnors karriärer, att kvalitén på filmerna kan bli lidande, att kvinnor kanske inte egentligen ens vill tillhöra en så hård bransch (!) och andra undanflykter som egentligen bara syftar till att undvika förändringen. Vi möter inte vår rädsla förrän vi blir tvungna, anser Ivar Køhn. Därför förespråkar han kvotering.

Av de manus Ivar Køhn får in är bara 15% skrivna av kvinnor. En ökning av kvantiteten skulle stärka kvaliteten, tror han. Kvoterad konst är inte nödvändigtvis dålig, såvida man inte anser att kvinnor gör sämre film än män. Det handlar om att våga ändra vanor. Medelmåttiga manliga filmskapare kan känna sig hotade, men filmerna blir nog inte sämre, avrundar Ivar Køhn, som hoppas att Norge får kvotering 2007.

Tove Torbiörnsson och Peter "Pjodor" Gustafsson, dokumentär- respektive långfilmskonsulenter på SFI, tillträdde sina tjänster efter det att 40/60-målet skrivits in i filmavtalet.

Båda får in färre ansökningar från kvinnor än från män. Men Pjodor Gustafsson ser en ökning av antalet ansökningar från kvinnor.

Har han mött upprörda reaktioner från män som känt sig "bortkvoterade"?

- Jag har inte fått sådana reaktioner, menar Pjodor Gustafsson. En del kanske känner så, men det kan lika gärna ha varit att projektet inte var tillräckligt bra.

Tove Torbiörnsson påpekar att mycket måste ske om förhållandena ska ändras, inte bara på SFI. Kvotering kan behövas för att få något att hända. Men det handlar inte bara om att få in fler kvinnor, utan också om innehållet i filmerna. Vad är det vi berättar, och hur?

Pjodor Gustafsson kan inte säga om det finns någon kvinnlig dramaturgi, men när kvinnor gör film blir det andra berättelser, ur andra perspektiv. Därför är det en fråga om demokrati. Tove Torbiörnsson vill rentav tala om jämlikhet istället för jämställdhet.

Har vi fått fler bra kvinnliga producenter?

Det menar Tove Torbiörnsson:

- Flera av dem jobbar med en kombination av dokumentärfilm, tv och drama. Dokumentärt berättande lockar många kvinnor. Det är en spännande genre, där det handlar om hur det är att vara människa.

En dokumentärfilmsbudget kommer dock sällan i närheten av vad det kostar att göra spelfilm. Helt klart finns ett samband mellan budgetarnas storlek och könsfördelningen mellan genrerna. Ju större pengar, desto färre kvinnor.

Pjodor Gustafsson och Ivar Køhn får frågan om de ingår i ett manligt nätverk.

- Njae, inte någon klubb eller så...säger Pjodor Gustafsson tveksamt.

Ivar Køhn svarar:

- Jag är väl en av de 80% - även om jag är feminist!

Tove Torbiörnsson vet inte heller om hon ingår i ett kvinnligt nätverk (vid sidan av de organsierade, som Wift), men hon säger att hon vet vad som menas med det manliga nätverket. Kommentaren möts av igenkännande nickar och skratt från publiken.

- Hur många kvinnliga fotografer får göra långfilm? Varför ser det ut så 2006? frågar Tove Torbiörnsson retoriskt.

Det skeva förhållandet mellan antalet män och kvinnor på nyckelpositioner i filmbranschen gör i sig att förändringen går trögt. En konsekvens som Pjodor Gustafsson poängterar är att rörligheten mellan olika yrkesroller i filmbranschen är mycket mindre för kvinnor än för män. En manlig klippare kan bli regissör, till exempel, men för en kvinna är det mycket svårare att få ta det klivet. Hon blir hånad och misstrodd, enligt Pjodor Gustafsson, medan en man i samma situation oftast får stöd och uppmuntran. Det mönstret måste vi bli medvetna om och förändra!

Han påpekar också att kvinnor som gör film får mindre uppmärksamhet i media än sina manliga kollegor. Maria Bloms långfilmsdebut fick till exempel inte alls samma mediala utrymme som Josef Fares eller Lukas Moodyssons. Pjodor Gustafsson:

- Släpp in dem på en bar i Stockholm så får ni se varför!

Kvinnliga filmarbetare brottas med ett koppel av begränsningar, som följer av den könsmaktsordning som existerar på alla nivåer i samhället. Allt ändras inte över en natt med kvotering, det är panelen klar över. Men eftersom det redan funnits en sorts osynlig kvotering så länge att det blivit en självklarhet, är tiden inne för något annat. Det handlar om att bestämma sig, anser de tre konsulenterna. Att skapa mer plats för kvinnors berättande är ett av många steg som behöver tas på vägen mot en jämnare könsfördelning inom filmen.